Streckgubbar
Jag vill bli som Andreas Roman.
Eller jag vet inte, jag känner ju inte honom personligen men han är författare och DET vill jag vara.
Jag har suttit och läst hans blogg och jag slås av hur han lyckas hitta det vackra och poetiska i vardagen och på något sätt få mig att se det också. Det är i det där sista som jag känner att jag faller. Jag ser saker hela tiden som jag känner att "DET, DET är fan värt att skriva en dikt eller en bok om!" men när jag skall sätta mig ned och få ned det blir det svårare. Det är inte det att jag inte får ned något, det är snarare det motsatta. Jag försöker få ned allting och det blir bara en röra med ord.
I slutändan är det det all konst handlar om tror jag; förenkling. Som målare måste du veta vilka linjer du ska fokusera på och vad som inte är viktigt, och som filmskapare måste du isolera handlingen och karaktärsdrag hos huvudpersonerna och förtydliga och förstärka dem.
När jag väl blir författare så hoppas jag att jag kommer bli en sådan som kan skriva detaljrikt och noga utan att tappa läsarnas intressen men man måste veta var man ska börja. Precis som när man lär sig måla måste man börja med att rita konturer och streckgubbar och sedan gå vidare därifrån så tror jag att man måste börja med att lära sig skala ned när man skriver.
En intressant detalj i det här är att jag aldrig tog mig förbi streckgubbsstadiet i teckningar och gick därifrån till att börja rita av saker. Jag är definitivt inte någon mästare på att rita idag men jag fått höra att just på att rita av det som är framför mig är jag bättre än många andra som "kan" rita. Undrar om det har något med saken att göra? Det känns lite som en typisk sak för mig, att inte ha tålamod att lära mig saker, jag vill kunna.
Det här med förenkling i konst är något jag ofta tänker på och kulle antagligen kunna skriva mycket om det om jag ville men jag tror jag besparar mig och er det.
Eller jag vet inte, jag känner ju inte honom personligen men han är författare och DET vill jag vara.
Jag har suttit och läst hans blogg och jag slås av hur han lyckas hitta det vackra och poetiska i vardagen och på något sätt få mig att se det också. Det är i det där sista som jag känner att jag faller. Jag ser saker hela tiden som jag känner att "DET, DET är fan värt att skriva en dikt eller en bok om!" men när jag skall sätta mig ned och få ned det blir det svårare. Det är inte det att jag inte får ned något, det är snarare det motsatta. Jag försöker få ned allting och det blir bara en röra med ord.
I slutändan är det det all konst handlar om tror jag; förenkling. Som målare måste du veta vilka linjer du ska fokusera på och vad som inte är viktigt, och som filmskapare måste du isolera handlingen och karaktärsdrag hos huvudpersonerna och förtydliga och förstärka dem.
När jag väl blir författare så hoppas jag att jag kommer bli en sådan som kan skriva detaljrikt och noga utan att tappa läsarnas intressen men man måste veta var man ska börja. Precis som när man lär sig måla måste man börja med att rita konturer och streckgubbar och sedan gå vidare därifrån så tror jag att man måste börja med att lära sig skala ned när man skriver.
En intressant detalj i det här är att jag aldrig tog mig förbi streckgubbsstadiet i teckningar och gick därifrån till att börja rita av saker. Jag är definitivt inte någon mästare på att rita idag men jag fått höra att just på att rita av det som är framför mig är jag bättre än många andra som "kan" rita. Undrar om det har något med saken att göra? Det känns lite som en typisk sak för mig, att inte ha tålamod att lära mig saker, jag vill kunna.
Det här med förenkling i konst är något jag ofta tänker på och kulle antagligen kunna skriva mycket om det om jag ville men jag tror jag besparar mig och er det.
Kommentarer
Trackback
