Lite om julpynt och mycket om julfilm
Nu är det snart jul, vilket man kan märka hemma hos mig på lådan med julpynt som vi har plockat fram men inte packat upp ännu.
Det finns även en släckt ljusslinga på mitt rum, en släckt adventstake i köket och en julduk gömd under alla prylarna på hallbyrån.
Vår enda riktigt juliga sak är den söta lilla granen på TVn. Till vårt försvar, den är verkligen jättejulig.
Vi hade fina planer på ett städat hem och fin julstämning i år, och var bra nära att klara det, sen visade det sig att julen innebär att lärare vill ge oss julklappar i form av arbeten och åter arbeten. Nåja, själva julhelgen blir med familjen och en ADHD mamma till trots lyckas hon alltid få julstämmning i hemmet.
När jag ändå är inne på julen så ska jag passa på att prata lite film. Det finns inte mycket som slår en grå vinterdag med en mysfilm i mellandagarna.
Så jag tänkte dela med mig av mina två favoritjulfilmer. Om ni är som jag och inte har börjat att julhandla än så kan detta vara bra tips på julklappar för folk i alla åldrar.
Mitt första tips är en modern julklassiker. The Nightmare Before Christmas är Tim Burtons julmästerverk och alla borde se den minst två gånger. Den är en milstolpe innom en gren som man med brist på bättre ord får kalla för Gothic och du kan ju försöka hitta en tonnåring med svart ögonskugga som inte anser att den är det närmaste ett religöst manifest man kan komma.
Men den är mer än bara en alternativ ungdomsfilm, det är en fantasirik saga som innehåller allt man kan önska sig. Karaktärerna är, sina leriga kroppar till trots, mer levande än några av de mest hyllade Hollywood filmerna. Tim Burton berättar med en kärlek och originalitet och lyckas skapa en unik julfilm som fortfarande är omåtligt poppulär, över ett decenium efter premiären.
Jack Skellington, kung över Haloweentown, är uttråkad efter åratal av att göra samma sak, och när han vandrar omkring i en skog så finner han dörrarna till alla de andra högtiderna. När han snubblar ned i Christmastown bestämmer han sig för att i år är det han som skall sköta julen.
Jag skulle kunna skriva många sidor om filmen, men istället säger jag bara: Se den.
Den har precis släppts i en läcker specialutgåva som inte kostar allt för mycket och har man råd, finns det en ännu finare, gigantisk box med en stort Jack Skellington(huvudpersonen)bust med tillhörande tomteluva och skägg. Om jag inte vore en fattig student skulle den redan stå i mitt rum.
Mitt andra tips är Hogfather av Terry Prattchet.
Det är det ultimata beviset att fantasy inte behöver vara fullt av datoreffekter och storslagna actionsekvenser. I Skivvärlden har The Hogfather, en tjock gladlynt person med vissa slående likheter med vår världs tomte, försvunnit på självaste Hogswatch, natten då han skall dela ut presenter till alla snälla barn och självaste Döden iklär sig hans röda och något förstora kläder för att se till att barnen inte slutar tro. Samtidigt ger sig Dödens barnbarn Susan ut för att ta reda på varför. Det är ett mastigt tretimmarsäventyr och ibland lite rörigt att hänga med, men vem bryr sig för det är vackert, fruktansvärt kul och julstämning ända ned i tånaglarna.
Har man inte läst någon av böckerna om skivvärlden kanske man missar några av skämten och saker som hur Döden kan ha barnbarn, med det hindrar en inte från att njuta av filmen. Har man läst någon av dem kommer man genast att känna igen Pratchetts berättarstil, karaktärer och humor som har överförts perfekt till duken.
Det är lite svårare att få tag på denna på DVD dock, men lite sökningar på internett löser biffen, och har man en SF-bokhandel i närheten brukar de ha den inne.
Detta kanske verkar som om dessa filmerna är barn och ungdomsfilmer och som endast 21 kanske jag säger lite förmycket men jag tycker att dessa två filmer skall ses av alla runt juletid. Finner man inte julkänslan då så tycker man helt enkelt inte om julen.
Det finns även en släckt ljusslinga på mitt rum, en släckt adventstake i köket och en julduk gömd under alla prylarna på hallbyrån.
Vår enda riktigt juliga sak är den söta lilla granen på TVn. Till vårt försvar, den är verkligen jättejulig.
Vi hade fina planer på ett städat hem och fin julstämning i år, och var bra nära att klara det, sen visade det sig att julen innebär att lärare vill ge oss julklappar i form av arbeten och åter arbeten. Nåja, själva julhelgen blir med familjen och en ADHD mamma till trots lyckas hon alltid få julstämmning i hemmet.
När jag ändå är inne på julen så ska jag passa på att prata lite film. Det finns inte mycket som slår en grå vinterdag med en mysfilm i mellandagarna.
Så jag tänkte dela med mig av mina två favoritjulfilmer. Om ni är som jag och inte har börjat att julhandla än så kan detta vara bra tips på julklappar för folk i alla åldrar.
Mitt första tips är en modern julklassiker. The Nightmare Before Christmas är Tim Burtons julmästerverk och alla borde se den minst två gånger. Den är en milstolpe innom en gren som man med brist på bättre ord får kalla för Gothic och du kan ju försöka hitta en tonnåring med svart ögonskugga som inte anser att den är det närmaste ett religöst manifest man kan komma.
Men den är mer än bara en alternativ ungdomsfilm, det är en fantasirik saga som innehåller allt man kan önska sig. Karaktärerna är, sina leriga kroppar till trots, mer levande än några av de mest hyllade Hollywood filmerna. Tim Burton berättar med en kärlek och originalitet och lyckas skapa en unik julfilm som fortfarande är omåtligt poppulär, över ett decenium efter premiären.
Jack Skellington, kung över Haloweentown, är uttråkad efter åratal av att göra samma sak, och när han vandrar omkring i en skog så finner han dörrarna till alla de andra högtiderna. När han snubblar ned i Christmastown bestämmer han sig för att i år är det han som skall sköta julen.
Jag skulle kunna skriva många sidor om filmen, men istället säger jag bara: Se den.
Den har precis släppts i en läcker specialutgåva som inte kostar allt för mycket och har man råd, finns det en ännu finare, gigantisk box med en stort Jack Skellington(huvudpersonen)bust med tillhörande tomteluva och skägg. Om jag inte vore en fattig student skulle den redan stå i mitt rum.
Mitt andra tips är Hogfather av Terry Prattchet.
Det är det ultimata beviset att fantasy inte behöver vara fullt av datoreffekter och storslagna actionsekvenser. I Skivvärlden har The Hogfather, en tjock gladlynt person med vissa slående likheter med vår världs tomte, försvunnit på självaste Hogswatch, natten då han skall dela ut presenter till alla snälla barn och självaste Döden iklär sig hans röda och något förstora kläder för att se till att barnen inte slutar tro. Samtidigt ger sig Dödens barnbarn Susan ut för att ta reda på varför. Det är ett mastigt tretimmarsäventyr och ibland lite rörigt att hänga med, men vem bryr sig för det är vackert, fruktansvärt kul och julstämning ända ned i tånaglarna.
Har man inte läst någon av böckerna om skivvärlden kanske man missar några av skämten och saker som hur Döden kan ha barnbarn, med det hindrar en inte från att njuta av filmen. Har man läst någon av dem kommer man genast att känna igen Pratchetts berättarstil, karaktärer och humor som har överförts perfekt till duken.
Det är lite svårare att få tag på denna på DVD dock, men lite sökningar på internett löser biffen, och har man en SF-bokhandel i närheten brukar de ha den inne.
Detta kanske verkar som om dessa filmerna är barn och ungdomsfilmer och som endast 21 kanske jag säger lite förmycket men jag tycker att dessa två filmer skall ses av alla runt juletid. Finner man inte julkänslan då så tycker man helt enkelt inte om julen.
Dominotorn och Advent-kaos
Har ni någonsin byggt torn med domino-brickor?
Jag och min lillebror brukade göra det när vi var och hälsade på farmor när vi var små. Vi byggde och byggde tills de blev lika höra som oss själva och slutligen, ofelbart, rasade ned över oss.
Ungefär så känns det för mig att försöka hålla mig över G-gränsen i skolan. Jag bygger på mitt torn och ju högre det blir, desto mer svajar det och man vet att snart, lika ofelbart som hos farmor, kommer det att kollapsa. Den största skillnaden är att istället för att stå bredvid tornet står du på det, beroende av att det håller. Oftast, hittils iaf, har jag lyckats hålla mitt torn helt fram tills betygen sätts. Det blir lite svaj och en del blir lite svett men det går. Men ibland, som igår, så rasade tornet. Det händer, det vet jag men denna gången var det inte av eget misstag. Det var (och detta bör alla känna igen som har byggt domino torn) som när någon slår i en dörr. Allt rasade och jag visste för en gångs skull att det inte var jag som orsakat det.
I vanliga fall, så kan jag finna en njutning i fallet. Fritt fall ger en känsla av tyngdlöshet och till och med att slå i marken kan ge en någon form av tilfredställelse. För när man väl har slagit i, så känner man att ja, jag föll långt men det betyder iaf att mitt torn var högt. Och sen kan man ligga där och njuta av misären en stund. Liksom en bra baksmälla är det en skön ursäkt för att ligga kvar i sängen, äta skräpmat och titta på dåliga komedier medans man njuter av sin misär.
Men igår kunde jag inte ligga kvar och tycka synd om mig själv och att ta tag i saker och kämpa sig upp med verken av ett långt fall i ryggen är aldrig kulo.
Men vet ni? Jag klarade det. Jag har en del kvar att göra innan jag kan pusta ut, men jag tog mig iaf upp och klarade den första ettapen. Ttrots ett ömmande självförtroende och några blåmärken på egot så klarade jag att ställa mig upp.
Nåja, nog med metaforer för denna gången, en kort sammanfattning av vad jag skrev: Jag hade tenta, jag var förberedd, men frågonra på provet var helt annorlunda än vad vi blivit tillsagda att plugga på. Ergo=jag failade big time. Trots detta lyckades jag skriva klart en hemtenta som skulle in dagen efter salstentan.
Det kommer bli en hel del jobb för att få betyget i slutändan, men jag är en bit på vägen iaf.
Och så en helt annan sak som har stört mig. På första advent var det en Nationalist demonstration i staden och som sig bör så hade det annordnats en motdemonstration. Jag skämdes när jag läste att motdemonstrationen hade börjat med våldsamheterna och dessutom förstöt privat egendom. Att demonstrera är en sak, till och med att slå tillbaka är en sak, men att vara den part som går från fredlig till våldsam, oförlåtligt.
Tyvär så blev ställningen första advent "Nationalisterna vs Motdemonstration: 1-0"
Jag gjorde min del i att protestera mot dem. Första advent är för mig en av julens viktigaste dagar så jag såg noga till att inte låta några trångsynta jävlar förstöra min julstämning. Nu i efterhand kan jag svära och ha mig så mycket jag vill, men första advent är en dag som skall ägnas åt glögg, peparkakor och fina ljus i skyltfönster, så det var vad jag ägnade dagen åt.
Jag och min lillebror brukade göra det när vi var och hälsade på farmor när vi var små. Vi byggde och byggde tills de blev lika höra som oss själva och slutligen, ofelbart, rasade ned över oss.
Ungefär så känns det för mig att försöka hålla mig över G-gränsen i skolan. Jag bygger på mitt torn och ju högre det blir, desto mer svajar det och man vet att snart, lika ofelbart som hos farmor, kommer det att kollapsa. Den största skillnaden är att istället för att stå bredvid tornet står du på det, beroende av att det håller. Oftast, hittils iaf, har jag lyckats hålla mitt torn helt fram tills betygen sätts. Det blir lite svaj och en del blir lite svett men det går. Men ibland, som igår, så rasade tornet. Det händer, det vet jag men denna gången var det inte av eget misstag. Det var (och detta bör alla känna igen som har byggt domino torn) som när någon slår i en dörr. Allt rasade och jag visste för en gångs skull att det inte var jag som orsakat det.
I vanliga fall, så kan jag finna en njutning i fallet. Fritt fall ger en känsla av tyngdlöshet och till och med att slå i marken kan ge en någon form av tilfredställelse. För när man väl har slagit i, så känner man att ja, jag föll långt men det betyder iaf att mitt torn var högt. Och sen kan man ligga där och njuta av misären en stund. Liksom en bra baksmälla är det en skön ursäkt för att ligga kvar i sängen, äta skräpmat och titta på dåliga komedier medans man njuter av sin misär.
Men igår kunde jag inte ligga kvar och tycka synd om mig själv och att ta tag i saker och kämpa sig upp med verken av ett långt fall i ryggen är aldrig kulo.
Men vet ni? Jag klarade det. Jag har en del kvar att göra innan jag kan pusta ut, men jag tog mig iaf upp och klarade den första ettapen. Ttrots ett ömmande självförtroende och några blåmärken på egot så klarade jag att ställa mig upp.
Nåja, nog med metaforer för denna gången, en kort sammanfattning av vad jag skrev: Jag hade tenta, jag var förberedd, men frågonra på provet var helt annorlunda än vad vi blivit tillsagda att plugga på. Ergo=jag failade big time. Trots detta lyckades jag skriva klart en hemtenta som skulle in dagen efter salstentan.
Det kommer bli en hel del jobb för att få betyget i slutändan, men jag är en bit på vägen iaf.
Och så en helt annan sak som har stört mig. På första advent var det en Nationalist demonstration i staden och som sig bör så hade det annordnats en motdemonstration. Jag skämdes när jag läste att motdemonstrationen hade börjat med våldsamheterna och dessutom förstöt privat egendom. Att demonstrera är en sak, till och med att slå tillbaka är en sak, men att vara den part som går från fredlig till våldsam, oförlåtligt.
Tyvär så blev ställningen första advent "Nationalisterna vs Motdemonstration: 1-0"
Jag gjorde min del i att protestera mot dem. Första advent är för mig en av julens viktigaste dagar så jag såg noga till att inte låta några trångsynta jävlar förstöra min julstämning. Nu i efterhand kan jag svära och ha mig så mycket jag vill, men första advent är en dag som skall ägnas åt glögg, peparkakor och fina ljus i skyltfönster, så det var vad jag ägnade dagen åt.
