ADHD-pojken

Även om vi mördar-robottar vanligtvis inte bryr oss så mycket om andra har Skynet kontaktat mig och sagt att om jag promotar att jag är med på Andreas Romans blogg, så får jag fanimej göra det när dina mördar-polare är det med. Sagt och gjort, även den lite mer konstärligt lagda mördaren finner sin plats hos Skynet, så länge vi vet att under den mjuka ytan finns det hård och kall metal.

Ni som tittade på den inbäddade videon i måndags och tänkte, "Tja, det var ju inte dåligt, men en sånadäringa aha upplevelse var det ju inte" Det är helt enkelt för att det var fel video... den jag trodde jag la upp ligger där nu

Idag ska ni kolla in Andreas Romans blogg där Skynet har börjat samla sin armé. Och vem tror ni står i främsta ledet? Yours truly, naturligtvis. Kom igen, med så mycket tekniska prylar jag omger mig med, vems sida trodde ni jag stod på egentligen?
Gör som jag och Andreas, Terminate yourself. När kriget kommer, har du valt sida?

Igår bad jag er öppna ögonen och idag forsätter vi utforska sinnena.
Jag tror inte det är en överdrift att säga ät lukten är vårt minst uppskattade sinne. Det ses nog av många mer som ett komplement än något vi faktist har så stor nytta av. Kanske är det så, att just nyttan av luktsinnet är begränsad. För länge sedan var den livsnödvändig, nu är väl vardagsnyttan av den att upptäcka om brödet är mögligt och i extremfall så kan den upptäcka en gasläcka eller en brand men vad är det i jämförelse med nyttan av de andra sinnena? Kanske just för att luktsinnet inte är till så stor nytta tycker jag väldigt mycket om det. Luktsinnet är guldkanten i tillvaron, det är film i 3D, det är färdigskivat bröd, det är jävligt najs helt enkelt.
När man börja tänka på dofterna omkring sig öppnar sig en helt ny värld. Hur ofta tänker man på dofterna omkring sig? Alla vet att det doftar speciellt efter ett sommarregn men kan ni doften av nysnö? Känner ni igen doften av er hemstad? Dofter för mig innehåller minnen. Jag kan minnas saker jag glömt för länge sedan när jag känner lukten av platser jag inte besökt på länge. Böcker har också en mycket speciell doft som har en avgörande betydelse i min kärlek för dem. Jag tror inte jag hade tyckt så mycket om böcker om jag inte så tydligt kunde känna doften av gammalt gulnande papper eller färskt bläck.
Utan våra luktsinnen hade världen tett sig mycket plattare och gråare men jag tror inte vi uppskattar det tillräkligt. Inte så som vi uppskattar synen när vi ser en solnedgång eller hörseln när vi hör ett stycke vacker musik. Luktsinnet kan ge oss lika vacka upplevelser om vi bara tillåter det.

Hittade den här videom på Navid Modiris blogg och tyckte den var så bra att jag blev tvungen att länka till den här. Det är en utmärkt föreläsning om hur skolan dödar den kreativitet som inte bara är nödvändig för att vi skall bli hela som människor utan även för mänskligheten i sig. Den är relevant för de flesta men kanske speciellt oss med en bokstavsdiagnos som ADHD eller ADD. Förhoppningsvis så öpnnar den några ögon.
På tal om att öppna ögonen så fick jag mina ögon öppnade av videon här.

Också den är hittade på Navids blogg och den fick mig verkligen att tänka till om jag verkligen är så allmänbildad som jag inbillar mig.
Dagens tips från mig är alltså kort och gott att öppna ögonen, ni kommer bli förvånade av vad ni missat.

PS. Då jag från säkra källor vet att en väsntlig procent av mina läsare är blinda vill jag bara påpeka att blindhet inte på något sätt ursäktar en att inte öppna ögonen;-)

Jag tänkte lite mer på det där med att skriva. Och på Anders Roman, men eftersom jag har läst hans blogg konstant så fort jag haft en ledig minut så är det inte så konstigt. En annan sak han behörskar bra som jag har svårt med är det där med att ljuga. Det är inte det att jag inte kan ljuga, men jag gör det sällan när det är saker som är viktigt för mig med i speltet så att säga. Eftersom jag älsar att skriva så vill jag vara ärlig i mitt skrivande och det ställer ju till det lite. Jag måste bli bättre på det, ljugandet är en viktig del om man skall kunna vara ärlig i sitt skrivande.

Jag lovar här med att ljuga mer när jag skriver.
... det blev lite paradoxalt kanske... vi får se hur det blir med den saken

Jag vill bli som Andreas Roman.
Eller jag vet inte, jag känner ju inte honom personligen men han är författare och DET vill jag vara.
Jag har suttit och läst hans blogg och jag slås av hur han lyckas hitta det vackra och poetiska i vardagen och på något sätt få mig att se det också. Det är i det där sista som jag känner att jag faller. Jag ser saker hela tiden som jag känner att "DET, DET är fan värt att skriva en dikt eller en bok om!" men när jag skall sätta mig ned och få ned det blir det svårare. Det är inte det att jag inte får ned något, det är snarare det motsatta. Jag försöker få ned allting och det blir bara en röra med ord.
I slutändan är det det all konst handlar om tror jag; förenkling. Som målare måste du veta vilka linjer du ska fokusera på och vad som inte är viktigt, och som filmskapare måste du isolera handlingen och karaktärsdrag hos huvudpersonerna och förtydliga och förstärka dem.
När jag väl blir författare så hoppas jag att jag kommer bli en sådan som kan skriva detaljrikt och noga utan att tappa läsarnas intressen men man måste veta var man ska börja. Precis som när man lär sig måla måste man börja med att rita konturer och streckgubbar och sedan gå vidare därifrån så tror jag att man måste börja med att lära sig skala ned när man skriver.

En intressant detalj i det här är att jag aldrig tog mig förbi streckgubbsstadiet i teckningar och gick därifrån till att börja rita av saker. Jag är definitivt inte någon mästare på att rita idag men jag fått höra att just på att rita av det som är framför mig är jag bättre än många andra som "kan" rita. Undrar om det har något med saken att göra? Det känns lite som en typisk sak för mig, att inte ha tålamod att lära mig saker, jag vill kunna.

Det här med förenkling i konst är något jag ofta tänker på och kulle antagligen kunna skriva mycket om det om jag ville men jag tror jag besparar mig och er det.