ADHD-pojken

Under min helg på UKD hade vi turen att få se en förhandsvisning på den nya Kenny Starfighter filmen. Jag var ett stort fan av serien när den gick på TV och blev ett ännu större fan när jag såg om den igen förra året. I väntan på den nya filmen har jag känt en liten rädsla för att den, liksom en något större Si-Fi filmserie gjorde för några år sedan, lyckas ta död på en del av kärleken och skaparglädjen som genomsyrade orginalet. Min rädsla var dock helt obefogad och den rymdsaga som vi fick se var allt jag hade hoppats på och mer. Jag kan inte riktigt sätta fingret på exakt vad som gjorde att jag älskade filmen så mycket, men jag är ingen filmrecensent heller så det behöver jag inte. Allt jag vet var att det var en underbar upplevelse som hade med allt man älskade med orginalserien.
Sen börjar jag läse recensioner av filmen och jag får inte ihop siffrorna. 2or och 3or överallt. Speciellt Aftonbladet är förvirrande när recensenten skriver nästan enbart possitiva saker om filmen, avslutar med att den är grabbig och sedan ger den en 3a. Och där börjar jag se ett mönster. Jag klickar runt och märker folk som kritiserar filmen för att vara sexistisk och grabbig.
Vanligtvis är jag den som ger mig in i hetsiga disskussioner när folk börjar yttra saker som "Nu har feministröreslen gått för långt" eller liknande saker men detta är ett av de fallen då jag blir ganska stött å filmens vägnar. Visst är det så att både Kenny och filmens andra huvudroll Puntus (Bill Skarsgård) är killar, och den kvinliga huvudrollen är skolans snyggaste tjej men det handlar inte om sexism här. Den här filmen och Kenny Starfighter i allmänhet är en pojkdröm. Det är, om jag kan vara så drastisk, min pojkdröm och säkert tusentals andra pojkars dröm. Vi som växt upp med Star Wars och som i hemlighet är kära i skolans snyggaste tjej. Filmen är en hyllning till alla oss som stått med hårtorken framför speglen och låtsats att den var en laserpistol, så ja, det är klart som fan att den är grabbig, men det har ingenting med sexism att göra.
Om vi går in med våra PK glasögon till en film som Kenny Starfighter så kommer man att slakta den och det är helt oförtjänt. Jag tycker det är viktigt att bedöma en film utifrån vad den försöker att vara och Kenny Begins lyckas vara precis vad den försöker att vara. Därför blir jag lite stött när Aftonbladets recensent ger den 3 av 5 bara på premissen att den är grabbig. Det är, i min mening, som att ge Star Wars sämre betyg för att den inehåller rymdskepp, eller en komedi för att den är full av skämt. Det är när komedierna har dåliga skämt man skall dra ned betyget och altså när en Kenny Starfighter film är grabbig på ett dåligt sätt man skall döma den för det men det är den inte, den är det på ett genialt sätt.

Jag vill poientera att bara för att filmen är grabbig så inebär det inte att den bara kan uppskattas av killar. Av oss som såg den höll både killar och tjejer med om att det var en bra film och även ni som inte växte upp som den blyga nörden som var hemligt kär i skolans snyggaste tjej och använde hårtorken som laserpistol kommer nog att kunna uppskatta den.

Jag har varit i Lund några dagar, där 3 personer delat på en dator (som ägs av riktig datornörd) sen har jag slitit i trädgården och stampat sand i helgen så för en gångs skull är det inte så mycket lathet och inpirationsbrist som har gjort att bloggen inte uppdateras.
Sanningen skall väl fram ändå och jag börjar få svårt att kläcka fram något att skriva ganska ofta. Men förtvivla icke, jag skall inte ge upp och jag har faktiskt några ämnen på lager. Dock är det alldeles för sent för ett av de ämnena nu och jag sitter bara här eftersom jag däckade utmattad igår och sov i 12 timmar i sträck. Så istället för att ta upp ett av mina extremt viktiga och intressanta ämnen som jag funderat ut så skall jag bara ge er en länk till något av det finaste jag sett på länge.
Det är ett utdrag från Navid Modiris blogg på GP. Hans andra blogg har jag tipsat om innan men jag gör det igen för det förtjänar den.
Nog om Navid för tillfället, imorgon (eller senare idag, tekniskt sett) blir det Kenny Starfighter

Jag kom hem från UKD igår och som sig bör har jag sovit 12 timmar i sträck och vandrat omkring som en zombie hela dagen idag. Varenda ben i kroppen på mig vittnar om hur kul jag har haft det och om jag försöker ha så kul igen innom den närmsta framtiden så kommer jag att avlida.
Jag beskrev UKD som de perfekta stället för en ADHDare och jag står fast vid det. Jag har sett på dans, poesi, standupp, teater, ibland samtidigt. Dessutom har jag brottats med en jämnstark, skrivit peppande post-its, dansat swing, utnämt mig till kejsare över den Persiska Mattan, suttit en hel natt under en lila, fluffig filt med två nästan-främlingar, skrivit brev ill Linda Rosing och bytt kläder i snitt två ggr per dag.
Jag tog en del foton men när jag tittar på dem inser jag att under de mest minnesvärda stunderna fanns inga tankar på att plocka fram min kamera.
Det som gör att man älskar UKD är att UKD aldrig riktigt slutar. UKD är bara en början. Förra gången jag åkte dit så började vi arrangera en festival med så kort varsel att det är ett under att vi överlevde. Vilka Vi? TEA, kulturföreningen som bildades efter ett UKD och som vi stackars medlemmar gör vårt bästa för att inte tappa bort i vardagslivet. Som sagt, Förra UKD var början på Festival Solklar och vad som kommer av detta vet jag inte men jag vet att hela min kreativa ådra skriker efter att få arrangera igen.
Nej, UKD slutar aldrig riktigt men efter helgen så är det vi deltagare som måste hålla den vid liv. Om det resulterar i en poesikväll eller en till festival vet jag inte än men något blir det, för det är omöjligt att åka dit utan att komma tillbaka med huvudet fullt av Idéer och fötterna fulla av dans.

Äntligen börjar jag tro på att våren är på väg igen.
Två dagar i rad med sol och jag känner redan hur vinterns sorger och orosmoln blir mindre viktiga. För mig spelar det inte så stor roll att det inte är varmt än eller att man riskerar att blåsa bort om man inte äter en stabli frukost innan man går ut, det viktiga är solen. Det är något speciellt i ljuset från ljust vårsolen som får mig att bli på gott humör, den är inte så stekhet som sommarsolen eller orange och döende som höstsolen. Den är en pånyttfödelse och på många sätt är vårsolen det riktiga tecknet på nyår för mig, här börjar den nya cirklen.
Jag är en väldigt ljuskänslig människa, något som jag ofta glömmer bort. Det krävs en riktigt ljus dag för att jag skall komma ihåg hur vikigt ljuset är. I mitt rum, som inte har några fönster, ställde jag för ett tag in en ljusterapilampa och jag blir fortfarande förvånad över effekten det har på mig. Det är lögn att påstå att jag är en morgonmänniska, eller ens en lunchmänniska egentligen men om jag bara sträcker ut handen och slår på min lampa så blir det inte bara så ljust att jag inte kan somna om, jag blir dessutom pigg. Det kanske inte är det mest energisnåla levernet men det är värt det för effekten det har på mitt humör.
Nu hoppas jag bara att vädret håller i sig för all ära åt lampor men solen har ändå fortfarande förstaplatsen i ljusterapi.

Det blev tydligen ett långt uppehåll i bloggandet där. Jag vet inte varför, ibland blir det bara så. Det är ju faktiskt ingen skada skedd, en vecka utan bloggande gör inget större från eller till i det stora hela men med ADD så måste man se upp med det där. Jag kommer tillbaka till det lite senare.
Förra veckan var jag på en föreläsning om just ADD/ADHD och liknande diagnoser. Vi fick höra på två väldigt olika personers berättelser om hur det var att leva med och att leva med någon som har en bokstavskombination. Jag kan väl inte säga att jag lärde mig så mycket nytt men jag fick höra mycket jag kände igen och mycket jag är glad att jag har sluppit gå igenom och det faktum att jag kunde sitta stilla hela 3 timmar och var fokuserad hela tiden måste man tolka som ett gott betyg. Jag tänker inte gå in på någon längre recension men det finns en ni kan läsa här.
Däremot vill jag prata lite mer om det sista rådet vi fick inan vi lämnade föreläsningen. Det var helt enkelt att inte låta vår diagnos bli en undanflykt. Tvärtom har vi ett ansvar när vi vet att vi har en sjukdom att inte låta den bestämma. Detta är något jag har tänkt på mycket och som jag verkligen försöker leva efter. Sanningen är nämligen att så oerhört mycket som händer i mitt liv kan kopplas till min diagnos och det skulle inte vara felaktigt av mig att ständigt göra dessa kopplingar heller. För så är det, ADD påverkar hela mitt liv, både positivt och negativt så att dra paralleller är inte felaktigt, däremot kan det vara farligt.  Då är man bara några få steg från att börja skylla på sin diagnos istället för sig själv och då är man på ett farligt spår. När man börjar skylla på diagnosen är man bara något steg från att börja frånsäga sig ansvar. Det spelar ingen roll att jag har ADD, jag är fortfarande ansvarig för det jag gör. Därför viftar jag inte bort det faktum att jag inte uppdaterat min blogg på över en vecka på att jag har ADD och sånt händer. Det är ju sant, men det hindrar inte faktumet att jag inte har skrivit trotts att jag har haft möjlighet att göra det. Ansvaret är mitt, inte diagnosens. Sen har jag lärt mig att inte låta sådant tynga mig och det är något som är nästan lika viktigt. Jag kommer att göra liknande saker i hela mitt liv och får jag en massa skuldkänslor varje gång kan jag inte fortsätta med mitt liv. Men jag måste förstå att ansvaret är mitt och jag måste lära mig att anpassa mig själv och mitt liv så att det inte får för stora effekter.

En typisk och allmänt accepterad svensk kycha är den om svensk film. Det är näst intill omöjligt att ha en disskussion om svensk film utan att någon kläcker ur sig "Svensk film är så dålig" eller "Det finns inga bra svenska filmer".
Genast ändrar samtalet karaktär, för denna obestridliga sanning kan man inte debatera, utan snarare måste vi debatera varför svensk film är så dålig. Är det budgeten eller är det våran besatthet vid att vara lagom? Vad är det stora mysteriet bakom den dåliga svenska filmen?
Jag tror mig sitta på sanningen och den ligger varken i budgeten eller i lagomheten. Den sitter i vår rädsla för att se oss själva i vitögat.
"Sverge är lagom", säger vi och surplar på vårat svenska kaffe (från Brazilien), "och lagom kan aldrig bli bra, altså är våra filmer dåliga."
Jag läste en intervju i Metro för några månader sedan med en man som jobbade med manus i Hollywood. Han menade att svenskarna underskattade filmer av Ingemar Bergman för att vi inte vill se hur vi egentligen är. Jag tror på det. Jag tror att vi ser oss själva i svensk film och i rädsla för vad vi ser påstår att all svensk film är dålig.
Jag hör redan nu hur folk kommer att protestera mot detta och komma med argument som i 50% av fallen kommer att inehålla något om Beck-filmer och 50% om Göta Kanal. Visst är det sant. Sverige har en hel del Beck filmer och man är helt berättigad att tycka illa om dem och gärna komma med någon kommentar om att det är samma sak i varje film. Men vi är knappast det enda landet med en långkörande deckar-serie och även de säger en hel del om det svenska samhället, även om det bara är att vi gillar deckare nästan lika mycket som britterna.
Och ja, det är också sant att det finns en ansenlig mängd filmer med Janne "Loffe" Karlsson som drar plumpa skämt, men knappast tillräkligt många för att dömma ut ett helt lands  filmindustri. Dessutom, återigen, ta en titt på Loffe och nästa gång du är på en släktmiddag eller kräftskiva där en del öl har drukits och visor har sjungits, se dig omkring. Framförallt, lyssna. För där finns han, minst en på varje fest, den fulla "Loffe" som drar plumpa skämt och som folk skrattar åt mest för att annars kommer han upprepa vad han sa, fast högre och sedan hårt köra in armbågen i vem det än är som sitter brevid.
Så gilla det eller ej, svensk film speglar Sverige, ibland på ett alldeles icke-lagom sätt.
Så min vädjan idag är att ni går ut och börjar leta svensk film. Börja titta på svensk film och verkligen titta.
Själv har jag bestämt mig för att börja ett DVD-projekt. Jag skall börja samla på svensk film som jag tycker är bra.
Sen skall jag stolt visa upp den när någon i min närhet vågar påstå att svensk film är dålig eller när jag får besök från utlandet så att jag kan visa dem min version av Sverige.

Tips på bra svenska filmer:
Tjenare Kungen
Fröken Sverige
Tillsammans

Efter en veckas snörvlanden, själömkande, slöseri med papper och allt annat som följer en riktigt jävlig förkylning är jag nu tillbaka i bloggvärlden.
Och inte kommer jag ensam heller. Jag har med mig en sprillans egen Diagnos! Ni läser just nu en blogg av en diagnostiserad ADDare. För er som undrar är det ungeför samma sak som ADHD fast minus lite hyperaktivitet.
Jag kommer dock förbli ADHDpojken då man inte bara kan ge upp något så bra bara på grund av lite fakta.

Vad är då fördelen med att ha en diagnos jämfört med att vara lika konstig utan att sätta ett namn på det?
Det finns ju en del rent praktiska själ. När man har en diagnos kan man faktiskt få hjälp i skolan eller om man får problem med CSN istället för ett: "Det är ju bra att du berättar men vi kan inte göra någonting för dig".
Framförallt dock handlar det om säkerheten i sig själv. Jag har ju vetat vad som var felet med mig nu ett tag men det är en sådsan oerhörd lättnad att få det officiellt. Det har hela tiden funnits en rädsla att man inte har tillräkliga problem för att få hjälp. Att jag bara är en latmask som minsann skall kunna ta hand om sigsjälv. Nu kan jag, när någon frågar, helt ärligt säga att jag har ADD och inte bara att jag misstänker det. Skillnaden i hur det tas emot kan vara enorm.
Dessutom är ett papper något fysiskt. En diagnos på papper går att besegra, men en misstanke och spekulationer kan man aldrig vinna över fullständigt.