Guldkorn
Jag är inte en särskilt kritisk person. Det är inget jag lider av egentligen, tvärtom så ser jag det som en gåva. Jag är så att säga, lätt distraherad av glittrande saker och medan andra fnyser åt folk som är "lättroade" så tycker jag att det är mycket bättre att vara road än inte. Så när hardcore fans fnyser åt att deras älsklingsbok/ serie/ barndomsminne blir en Hollywood produktion så njuter jag ofta åt lite ögongodis. Jag blir väldigt sällan förolämpad av en adaption som tar sig friheter, det stör inte originalet för mig och även om det sällan blir adaptionen man drömde om så tycker jag att trenden vi ser med filmatiserade barnböcker, fantasyfilmer, serietidningar m.m. är positiv. Om det kommer ut ett guldkorn bland 20 mässingsstenar är jag mer än nöjd.
Vad jag tänkte skriva om idag är ett av dessa guldkorn. Min långa inledning beror på två saker. För det första så svävar jag lätt ifrån ämnet, (t.ex. så skulle gårdagens blogg egentligen handla om något annat, men sen svävade jag ut.) För det andra ville jag göra det klart att även om jag oftast tycker om filmer jag ser så är det mycket mera sällsynt att jag verkligen blir förtrollad av dem.
Men igår såg jag filmen Coraline och jag är nästan förstummad över hur bra jag tyckte den var.
Coraline skrevs av Neil Gaiman, som jag skäms för att erkänna, har läst väldigt lite av. Jag känner till hans verk, har sett filmatiseringar av hans verk och är smått förälskad i nästa allt jag har sett hans namn på men som sagt, jag har läst väldigt lite av honom. Men en Gaiman-stämpel på en film är en garanti för att jag ska vara mer än måttligt intresserad av att spana in den, så det var vad jag gjorde.
För regin stod Henry Selick som har gjort bland annat "The Nightmare Before Christmas", som är en annan av mina absoluta favoritfilmer, i samarbete med Tim Burton. Filmen är gjord med stop motion teknologin som går ut på att man gör allt i dockor, tar ett foto, flyttar dockorna någon millimeter och tar ett nytt foto. Kort sagt en extremt mödosam process men som kan ge makalösa resultat.
Jag tänker inte göra en recension i ordets rätta bemärkelse, utan bara ta upp några saker som gjorde att jag verkligen blev förälskad i filmen.
Det första är öppnigsscenen. Man får se två metallhänder med extremt långa och smala fingrar mödosamt sy en docka. Vad som jag tyckte var så fantastiskt med scenen var två saker. För det första så trots att allt man såg var de två händerna som gjorde dockan kände jag känslan av en hantverkares speciella kärlek till sitt hantverk. Det var något i hur metallfingrarna rörde sig som talade om att detta var vad händerna var skapta för att göra.
Det andra var hur extremt obehaglig scenen kändes. Det var en dockmakare som gjorde en docka, inget mer, men trots det kände man ända in i benen hur något var fel. Dockan var klart och tydligt inget levande objekt men ändå kände jag samma sorts avsmak som när man ser en seriemördare njuta av över vad han gör mot sina offer i en skräckfilm.
Lite berusad över hur berörd jag blev av öppningsscenen bestämde jag mig för att verkligen försöka hitta saker jag ogillade med filmen, bara för att jag inte skulle känna mig som om jag blivit förförd av öppningsscenen och sen köpt resten av filmen utan kritisk granskning.
Jag kan i efterhand erkänna att filmen besegrade mig och jag kunde inte hitta något jag faktiskt störde mig på. Kanske jag hittar något när jag sett den några gånger, vilket jag garanterat kommer att göra.
Den andra saken jag vill belysa är att jag igenom hela filmen tänkte "Jag kan inte föreställa mig detta som en bok". Att få mig att tänka så igenom en hel film baserad på en bok är en enastående prestation. Här måste jag verkligen gå och köpa mig en hatt, bara så att jag kan lyfta på den inför Gaiman och Selick.
Medan vissa surar när de hör att någon skall göra deras verk till film, muttrandes över att det är ofilmbart så omfamnar Gaiman tanken på att det han gör kan komma att anpassas för film och aktiverar sig i processen och drar sig inte för att anpassa verket för att passa mediet.
Och medan andra regissörer lovar sina fans dyrt och heligt att vara originalet troget och slutar med att ge författaren rätt endast för att de inte har vågat anpassa materialet till filmen så vet Selick hur man utnyttjar styrkorna med film. Gaiman skriver böcker och gör serier. Det du inte kan göra i böcker är att visa vad som händer, det måste beskrivas och det man inte kan göra i serier är att visa rörelser, det är sådant läsaren måste fylla i själv. Många hävdar att just detta är deras styrkor och det må så vara men en films styrka är i så fall att den kan visa just detta. Det vet Selick och hela filmen är som en studie i saker du inte kan skriva om i böcker eller ens rita i serier.
En sak man kan göra i böcker är att visa vad huvudpersonen tänker utan en berättarröst eller att hon pratar för sig själv. Eftersom det inte går att göra på film har Selick skapar en ny karaktär som fungerar som någon som Coraline kan dela sina tankar med. Åter igen ger jag ovationer till Selick för istället för att försöka vara originalet troget och bara ha med den nya karaktären när det är nödvändigt så har han omfamnat karaktären och gjort honom till en del av historien på ett sådant sätt att jag blev uppriktigt förvånad när jag fick reda på att han inte var med i boken.
Det kommer dröja innan jag ärligt kan säga att det är ett mästerverk, tiden har en förmåga att förändra sådant och jag minns många filmer jag trodde jag skulle älska för alltid som har förpassats till mitt bakhuvud som "okej filmer" men det är sällan jag känner så här mycket när jag sett en film.
Mitt nästa projekt är att läsa boken men jag har en rädsla att jag hela tiden kommer tänka "Åh, det beskrevs SÅ mycket bättre i filmen" eller "Va? Är inte DET med? Det var ju min favoritscen!"
Vad jag tänkte skriva om idag är ett av dessa guldkorn. Min långa inledning beror på två saker. För det första så svävar jag lätt ifrån ämnet, (t.ex. så skulle gårdagens blogg egentligen handla om något annat, men sen svävade jag ut.) För det andra ville jag göra det klart att även om jag oftast tycker om filmer jag ser så är det mycket mera sällsynt att jag verkligen blir förtrollad av dem.
Men igår såg jag filmen Coraline och jag är nästan förstummad över hur bra jag tyckte den var.
Coraline skrevs av Neil Gaiman, som jag skäms för att erkänna, har läst väldigt lite av. Jag känner till hans verk, har sett filmatiseringar av hans verk och är smått förälskad i nästa allt jag har sett hans namn på men som sagt, jag har läst väldigt lite av honom. Men en Gaiman-stämpel på en film är en garanti för att jag ska vara mer än måttligt intresserad av att spana in den, så det var vad jag gjorde.
För regin stod Henry Selick som har gjort bland annat "The Nightmare Before Christmas", som är en annan av mina absoluta favoritfilmer, i samarbete med Tim Burton. Filmen är gjord med stop motion teknologin som går ut på att man gör allt i dockor, tar ett foto, flyttar dockorna någon millimeter och tar ett nytt foto. Kort sagt en extremt mödosam process men som kan ge makalösa resultat.
Jag tänker inte göra en recension i ordets rätta bemärkelse, utan bara ta upp några saker som gjorde att jag verkligen blev förälskad i filmen.
Det första är öppnigsscenen. Man får se två metallhänder med extremt långa och smala fingrar mödosamt sy en docka. Vad som jag tyckte var så fantastiskt med scenen var två saker. För det första så trots att allt man såg var de två händerna som gjorde dockan kände jag känslan av en hantverkares speciella kärlek till sitt hantverk. Det var något i hur metallfingrarna rörde sig som talade om att detta var vad händerna var skapta för att göra.
Det andra var hur extremt obehaglig scenen kändes. Det var en dockmakare som gjorde en docka, inget mer, men trots det kände man ända in i benen hur något var fel. Dockan var klart och tydligt inget levande objekt men ändå kände jag samma sorts avsmak som när man ser en seriemördare njuta av över vad han gör mot sina offer i en skräckfilm.
Lite berusad över hur berörd jag blev av öppningsscenen bestämde jag mig för att verkligen försöka hitta saker jag ogillade med filmen, bara för att jag inte skulle känna mig som om jag blivit förförd av öppningsscenen och sen köpt resten av filmen utan kritisk granskning.
Jag kan i efterhand erkänna att filmen besegrade mig och jag kunde inte hitta något jag faktiskt störde mig på. Kanske jag hittar något när jag sett den några gånger, vilket jag garanterat kommer att göra.
Den andra saken jag vill belysa är att jag igenom hela filmen tänkte "Jag kan inte föreställa mig detta som en bok". Att få mig att tänka så igenom en hel film baserad på en bok är en enastående prestation. Här måste jag verkligen gå och köpa mig en hatt, bara så att jag kan lyfta på den inför Gaiman och Selick.
Medan vissa surar när de hör att någon skall göra deras verk till film, muttrandes över att det är ofilmbart så omfamnar Gaiman tanken på att det han gör kan komma att anpassas för film och aktiverar sig i processen och drar sig inte för att anpassa verket för att passa mediet.
Och medan andra regissörer lovar sina fans dyrt och heligt att vara originalet troget och slutar med att ge författaren rätt endast för att de inte har vågat anpassa materialet till filmen så vet Selick hur man utnyttjar styrkorna med film. Gaiman skriver böcker och gör serier. Det du inte kan göra i böcker är att visa vad som händer, det måste beskrivas och det man inte kan göra i serier är att visa rörelser, det är sådant läsaren måste fylla i själv. Många hävdar att just detta är deras styrkor och det må så vara men en films styrka är i så fall att den kan visa just detta. Det vet Selick och hela filmen är som en studie i saker du inte kan skriva om i böcker eller ens rita i serier.
En sak man kan göra i böcker är att visa vad huvudpersonen tänker utan en berättarröst eller att hon pratar för sig själv. Eftersom det inte går att göra på film har Selick skapar en ny karaktär som fungerar som någon som Coraline kan dela sina tankar med. Åter igen ger jag ovationer till Selick för istället för att försöka vara originalet troget och bara ha med den nya karaktären när det är nödvändigt så har han omfamnat karaktären och gjort honom till en del av historien på ett sådant sätt att jag blev uppriktigt förvånad när jag fick reda på att han inte var med i boken.
Det kommer dröja innan jag ärligt kan säga att det är ett mästerverk, tiden har en förmåga att förändra sådant och jag minns många filmer jag trodde jag skulle älska för alltid som har förpassats till mitt bakhuvud som "okej filmer" men det är sällan jag känner så här mycket när jag sett en film.
Mitt nästa projekt är att läsa boken men jag har en rädsla att jag hela tiden kommer tänka "Åh, det beskrevs SÅ mycket bättre i filmen" eller "Va? Är inte DET med? Det var ju min favoritscen!"
Back from the grave...
… med ett mastodontinlägg om ADD, genombrott och att ge 110%
Nej, jag har inte lagt ned bloggen. Jag har bara varit upptagen.
Jag tror jag har nämnt tidigare, (dessutom så känner de flesta som läser bloggen mig och borde känna till det ändå,) att jag har haft en viktig tenta hängandes över mig i ett halvår. När den kom närmare blev det helt enkelt för stressigt för mig att ens tänka på att uppdatera. Faktum är att den största anledningen till att jag började uppdatera den här bloggen (typ) regelbundet var för att jag skulle få tillräcklig struktur på vardagen så att pluggandet inför tentan skulle vara en del av min vardagliga rutin. Så att tvinga mig själv att uppdatera när jag behövde lägga ned tid på tentan hade besegrat själva syftet med bloggen.
Det där med att bygga en rutin gick ju… sådär... Själva bloggen i sig har inte varit meningslös, jag har fått ut mer än jag trodde av den men jag kan ju knappast säga att den hjälpte till med plugg i den grad jag hade hoppats.
Efter som tentan var en viktig del i bloggens födelse och dessutom anknyter till kanske de viktigaste händelserna i vad som rör min ADD så tänkte jag skriva en del om den och händelserna runt den. Detta är ingen kort redogörelse. Faktum är att den egentligen är för lång för ett blogginlägg men jag tycker den är värd att skriva ned och dela med sig av, så jag hoppas att ni tycker det är värt att lägga ned några minuter på att läsa.
Jag tänker inte skylla ifrån mig helt nu, ni kan läsa i ett tidigare inlägg om vad jag tycker om att skylla på sin diagnos för allt som går fel men trots det känner jag att jag är skyldig mig själv ett erkännande så här i efterhand.
Jag kan inte säga att jag har gjort mitt allra bästa för att plugga i vår. Problematiken med ADD och liknande bokstäver är just det att det inte handlar om man klara det när man verkligen försöker, det är att verkligen försöka som är svårt. Jag kunde ha försökt mer, men det gjorde jag inte. Jag kunde ha sagt "Jag skall göra det här idag, sen får jag spela/se på TV/wathever" men det gjorde jag inte.
Vad jag däremot gjorde var att söka hjälp, prata med min läkare, förklara vad jag trodde det var, vad som var jobbigt och hur viktig tentan var för mig och att jag trots det inte var motiverad nog att klara det.
Detta gjorde jag inte ens i våras, utan i september förra året.
Jag förstår och respekterar att han föredrar att tänka långsiktigt med en diagnos som ADD, men jag tycker nog att 8 månader är en ganska lång tid när jag kan säga vad problemet är vid första mötet. Dessutom så är universitetslivet tyvärr inte helt anpassat för att man skall få långsiktig hjälp. Missar du en termin så kommer CSN ha en del att säga till om, hur viktigt det än är att tänka långsiktigt. Och som sagt, vid tillfället hade jag 8 månader till min tenta, och kunde vid första mötet säga:
"Mina koncentrationssvårigheter gör att jag inte klarar skolan, det är viktigt att jag klarar min omtenta nästa vår."
Jag ångrar lite att jag inte formulerade mig mer exakt så, men jag är säker på att andemeningen fanns där för 8 månader sedan och att jag har upprepat den i olika former sedan dess.
Men månader gick och även om vi kom framåt så gick det långsamt och vi var ständigt oense om vad som var det viktiga att fokusera på. Så när maj kom var det 22 dagar kvar till min tenta och jag upplevde inga förbättringar i min koncentrationsförmåga. När jag dessutom fick reda på att jag min läkare gjort missar i kommunikationen och han var på semester började jag få lite panik.
Så motiverad av stress och framtidsångest halvt tvingar jag den stackars receptionisten (jag är henne evigt tacksam) att boka in mig hos vem som än finns tillgänglig samma vecka.
Jag tänker inte vara så elak mot min läkare som vissa av mina bittra tankar vill och säga att det var enbart för att jag fick en annan läkare som saker gick bättre. Den kan vara min motivation, det kan vara att jag klickade bättre med den nya eller kanske hade det gått lika bra om jag fick min ordinarie läkare. I slutändan är det viktiga att jag lyckas få den nye läkaren att förstå hur mycket som hängde på den kommande tentan och att vi enades om att påbörja en ny behandling.
När jag väl kunde börja med den nya behandlingen var det mindre än två veckor kvar till tentan och sanningen att säga hade jag inte så höga förhoppningar om att faktiskt lyckas. Vad jag däremot hade var motivation att försöka och försöka gjorde jag.
Här kommer delen i historien som jag gillar. För under de knappa två veckorna pluggar jag och ta mig fan om jag inte gör det bra dessutom. Jag överdriver inte när jag säger att jag aldrig i hela mitt liv pluggat så mycket och så effektivt. När tentan kom känner jag att jag på två veckor kanske, bara kanske, lyckats plugga igen allt det jag hade tänkt göra under ett helt år. Nu är det inte så att jag har fått en superförmåga att plugga. Efter tentan, när adrenalinet lagt sig kände jag mig, som sig bör, som en överkörd grävling och jag är fortfarande inte helt återställd. Men det viktiga är att jag kan. När det krävs, så kan jag.
Jag vet fortfarande inte om jag klarat av tentan, två veckor är trots allt bara två veckor och jag är inget språkgeni. (Det var en tenta i japanska, för er som inte visste.) Däremot har jag definitivt en chans och även om jag inte lyckades nu finns det fortfarande en uppsamlingstenta innan nästa termin.
Så till slutledningen på detta långa inlägg. Så här i efterhand är det två känslor/tankar som rör sig i mig:
För det första är jag så extremt glad. Jag gjorde något som skulle kunna jämföras med en kollagescen i en film och presterade långt över förväntningarna. För någon som alltid lidit av att alltid ha känslan av att man har mer att ge är det en extrem lättnad att verkligen kunna ge allt.
Det andra är en lite gnutta bitterhet. Tänk om jag fått tre veckor. Fyra? Ett halvår? Jag kanske borde pushat läkaren mer men jag tycker inte om att sätta mig upp mot någon som jag faktiskt betalar för att veta mer än jag. Ändå var det precis det här jag ville ha för 8 månader sedan, för just detta tillfället. Det hade inte varit svårt att se till att jag inte hade känt det minsta tvivel över denna tentan men det var inte fören det nästan var för sent jag fick hjälp.
Men nu är jag alltså tillbaka som bloggare och jag vill kanalisera min nyfunna kreativitet på något kul. Jag vill utveckla bloggen till något mer, något som inte bara är en självterapeutisk, publik dagbok. (Inte för att det är något fel med en sådan blogg, som sagt, den har varit till glädje för mig hittills.)
Vad vill folk läsa om? Mer om ADD? Fler bilder? Ska jag skriva politik, nörderier eller båda?
Vi gör så här. Jag funderar på vad jag vill skriva om, ni funderar på vad ni vill läsa och så kan ni lämna en komentar om ni kommer på något genialiskt.
Nej, jag har inte lagt ned bloggen. Jag har bara varit upptagen.
Jag tror jag har nämnt tidigare, (dessutom så känner de flesta som läser bloggen mig och borde känna till det ändå,) att jag har haft en viktig tenta hängandes över mig i ett halvår. När den kom närmare blev det helt enkelt för stressigt för mig att ens tänka på att uppdatera. Faktum är att den största anledningen till att jag började uppdatera den här bloggen (typ) regelbundet var för att jag skulle få tillräcklig struktur på vardagen så att pluggandet inför tentan skulle vara en del av min vardagliga rutin. Så att tvinga mig själv att uppdatera när jag behövde lägga ned tid på tentan hade besegrat själva syftet med bloggen.
Det där med att bygga en rutin gick ju… sådär... Själva bloggen i sig har inte varit meningslös, jag har fått ut mer än jag trodde av den men jag kan ju knappast säga att den hjälpte till med plugg i den grad jag hade hoppats.
Efter som tentan var en viktig del i bloggens födelse och dessutom anknyter till kanske de viktigaste händelserna i vad som rör min ADD så tänkte jag skriva en del om den och händelserna runt den. Detta är ingen kort redogörelse. Faktum är att den egentligen är för lång för ett blogginlägg men jag tycker den är värd att skriva ned och dela med sig av, så jag hoppas att ni tycker det är värt att lägga ned några minuter på att läsa.
Jag tänker inte skylla ifrån mig helt nu, ni kan läsa i ett tidigare inlägg om vad jag tycker om att skylla på sin diagnos för allt som går fel men trots det känner jag att jag är skyldig mig själv ett erkännande så här i efterhand.
Jag kan inte säga att jag har gjort mitt allra bästa för att plugga i vår. Problematiken med ADD och liknande bokstäver är just det att det inte handlar om man klara det när man verkligen försöker, det är att verkligen försöka som är svårt. Jag kunde ha försökt mer, men det gjorde jag inte. Jag kunde ha sagt "Jag skall göra det här idag, sen får jag spela/se på TV/wathever" men det gjorde jag inte.
Vad jag däremot gjorde var att söka hjälp, prata med min läkare, förklara vad jag trodde det var, vad som var jobbigt och hur viktig tentan var för mig och att jag trots det inte var motiverad nog att klara det.
Detta gjorde jag inte ens i våras, utan i september förra året.
Jag förstår och respekterar att han föredrar att tänka långsiktigt med en diagnos som ADD, men jag tycker nog att 8 månader är en ganska lång tid när jag kan säga vad problemet är vid första mötet. Dessutom så är universitetslivet tyvärr inte helt anpassat för att man skall få långsiktig hjälp. Missar du en termin så kommer CSN ha en del att säga till om, hur viktigt det än är att tänka långsiktigt. Och som sagt, vid tillfället hade jag 8 månader till min tenta, och kunde vid första mötet säga:
"Mina koncentrationssvårigheter gör att jag inte klarar skolan, det är viktigt att jag klarar min omtenta nästa vår."
Jag ångrar lite att jag inte formulerade mig mer exakt så, men jag är säker på att andemeningen fanns där för 8 månader sedan och att jag har upprepat den i olika former sedan dess.
Men månader gick och även om vi kom framåt så gick det långsamt och vi var ständigt oense om vad som var det viktiga att fokusera på. Så när maj kom var det 22 dagar kvar till min tenta och jag upplevde inga förbättringar i min koncentrationsförmåga. När jag dessutom fick reda på att jag min läkare gjort missar i kommunikationen och han var på semester började jag få lite panik.
Så motiverad av stress och framtidsångest halvt tvingar jag den stackars receptionisten (jag är henne evigt tacksam) att boka in mig hos vem som än finns tillgänglig samma vecka.
Jag tänker inte vara så elak mot min läkare som vissa av mina bittra tankar vill och säga att det var enbart för att jag fick en annan läkare som saker gick bättre. Den kan vara min motivation, det kan vara att jag klickade bättre med den nya eller kanske hade det gått lika bra om jag fick min ordinarie läkare. I slutändan är det viktiga att jag lyckas få den nye läkaren att förstå hur mycket som hängde på den kommande tentan och att vi enades om att påbörja en ny behandling.
När jag väl kunde börja med den nya behandlingen var det mindre än två veckor kvar till tentan och sanningen att säga hade jag inte så höga förhoppningar om att faktiskt lyckas. Vad jag däremot hade var motivation att försöka och försöka gjorde jag.
Här kommer delen i historien som jag gillar. För under de knappa två veckorna pluggar jag och ta mig fan om jag inte gör det bra dessutom. Jag överdriver inte när jag säger att jag aldrig i hela mitt liv pluggat så mycket och så effektivt. När tentan kom känner jag att jag på två veckor kanske, bara kanske, lyckats plugga igen allt det jag hade tänkt göra under ett helt år. Nu är det inte så att jag har fått en superförmåga att plugga. Efter tentan, när adrenalinet lagt sig kände jag mig, som sig bör, som en överkörd grävling och jag är fortfarande inte helt återställd. Men det viktiga är att jag kan. När det krävs, så kan jag.
Jag vet fortfarande inte om jag klarat av tentan, två veckor är trots allt bara två veckor och jag är inget språkgeni. (Det var en tenta i japanska, för er som inte visste.) Däremot har jag definitivt en chans och även om jag inte lyckades nu finns det fortfarande en uppsamlingstenta innan nästa termin.
Så till slutledningen på detta långa inlägg. Så här i efterhand är det två känslor/tankar som rör sig i mig:
För det första är jag så extremt glad. Jag gjorde något som skulle kunna jämföras med en kollagescen i en film och presterade långt över förväntningarna. För någon som alltid lidit av att alltid ha känslan av att man har mer att ge är det en extrem lättnad att verkligen kunna ge allt.
Det andra är en lite gnutta bitterhet. Tänk om jag fått tre veckor. Fyra? Ett halvår? Jag kanske borde pushat läkaren mer men jag tycker inte om att sätta mig upp mot någon som jag faktiskt betalar för att veta mer än jag. Ändå var det precis det här jag ville ha för 8 månader sedan, för just detta tillfället. Det hade inte varit svårt att se till att jag inte hade känt det minsta tvivel över denna tentan men det var inte fören det nästan var för sent jag fick hjälp.
Men nu är jag alltså tillbaka som bloggare och jag vill kanalisera min nyfunna kreativitet på något kul. Jag vill utveckla bloggen till något mer, något som inte bara är en självterapeutisk, publik dagbok. (Inte för att det är något fel med en sådan blogg, som sagt, den har varit till glädje för mig hittills.)
Vad vill folk läsa om? Mer om ADD? Fler bilder? Ska jag skriva politik, nörderier eller båda?
Vi gör så här. Jag funderar på vad jag vill skriva om, ni funderar på vad ni vill läsa och så kan ni lämna en komentar om ni kommer på något genialiskt.
