ADDpojken
Och inte kommer jag ensam heller. Jag har med mig en sprillans egen Diagnos! Ni läser just nu en blogg av en diagnostiserad ADDare. För er som undrar är det ungeför samma sak som ADHD fast minus lite hyperaktivitet.
Jag kommer dock förbli ADHDpojken då man inte bara kan ge upp något så bra bara på grund av lite fakta.
Vad är då fördelen med att ha en diagnos jämfört med att vara lika konstig utan att sätta ett namn på det?
Det finns ju en del rent praktiska själ. När man har en diagnos kan man faktiskt få hjälp i skolan eller om man får problem med CSN istället för ett: "Det är ju bra att du berättar men vi kan inte göra någonting för dig".
Framförallt dock handlar det om säkerheten i sig själv. Jag har ju vetat vad som var felet med mig nu ett tag men det är en sådsan oerhörd lättnad att få det officiellt. Det har hela tiden funnits en rädsla att man inte har tillräkliga problem för att få hjälp. Att jag bara är en latmask som minsann skall kunna ta hand om sigsjälv. Nu kan jag, när någon frågar, helt ärligt säga att jag har ADD och inte bara att jag misstänker det. Skillnaden i hur det tas emot kan vara enorm.
Dessutom är ett papper något fysiskt. En diagnos på papper går att besegra, men en misstanke och spekulationer kan man aldrig vinna över fullständigt.
Grattis eller vad man ska säga!
Fick min egen diagnos i förra veckan, så jag känner igen den nya känslan och alla argument som du tar upp ang. det positivta med en diagnos.
Dels är det bra att ha att ta till när man känner att det behövs i samhället/det sociala livet för självkänslans och upprättelsens skull.
För egen del känner jag också att jag äntligen kan acceptera mig själv som jag är och mina tillkortakommanden nu. En inre ro eller frid har infunnit sig. (Oj det där lät nästan religöst)
Än en gång grattis till både dig och mig själv och alla andra i samma båt som läser det här!
Jag är glad för din skull!
Min man har en diagnos (adhd), min son har en diagnos (asperger) och min dotter ska framöver bli utredd för adhd. Det känns så skönt för närstående också att någon får en diagnos. På något konstigt sätt får man mer förståelse för den personen det rör... och alla inblandade får nycklar till hur man ska handskas med vardagen och livet på bästa sätt!
