ADHD-pojken

När något verkar för bra för att vara sant är det oftast det och jag var inte den enda som vågade hoppas på att Spotify var programmet som skulle stoppa kriget mellan skivbolagen och piraterna.
Men nu har Spotify tvingats att ta bort vissa album och begränsa tillgängligheten på andra.
Skivbolagen fortsätter sin kamp för att ha kontroll över musiken och piraterna svarar genom att istället ladda ned olagligt. Alla förlorar.
Egentligen är jag inte överdrivet pessimistisk över detta. De artister jag lyssnar på verkar vara kvar och jag är säker på att många av dem som tagits bort kommer att komma tillbaka så småningom.
Nej, själva bortplockningen av musik var inte så farlig tycker jag men reaktionerna på det är. Jag var dum nog att läsa folks komentarer om det på internett, något som aldrig leder till något gott. Få saker kan få mig så upp i varv som att läsa vad folk skriver på internett.
Folk verkar övertygade om att detta betyder Spotifys undergång och att tjänsten nu är värdelös.
Jag kan förstå att det här leder till att folk vill vänta med att betala för tjänsten och många som betalat kanske känner sig lurade över att musik de trodde de hade betalat för nu är borta. Men vi får komma ihåg att de ligger fortfarande i Beta och fortfarande inte är en färdig produkt. Något som står tydligt och man borde vara medveten om om man bestämmer sig för att betala för tjänsten.
Nu när ett sådanthär bakslag inträffar är det viktigare än någonsin att fortsätta stödja Spotify, antingen med premium eller gratistjänsten. Dom är nu ännu mer beroende av att få in reklampengar så att de har råd att förbättra sina avtal med skivbolagen och ge oss den tjänsten vi vill ha. Om vi hoppar av skeppet nu är det vi och inte skivblagen som omöjligör en av de bästa möjligheterna för oss att få lyssna obegränsat på musik till ett rimligt pris.

Så har ni inte gjor det, gå in på Spotify och ansök om gratistjänsten. Det finns inget att förlora men kanske ett aldeles för
uttjatat krig att vinna.

Förresten? Är George W Bush president?

När man pratar om fimler, böcker eller saker i allmänhet idag så finns det få saker som låter så nedvärderande som att kalla det för klyché. Det tar udden av filmers mest känsliga scener och förvandlar dem till något löjligt.
Visste ni att ordet kommer från en av de största klychéerna i världshistorien när det gäller just ordens ursprung, nämligen det gamla grekland.  Det användes innom retoriken där man skulle använda en kliché, en allmänt accepterad sanning, som bas för sina argument så att publiken skulle kunna relatera. Det var altså inget negatrivt utan något man skulle använda.
Och jag känenr att klyschan har ett oförtjänt dåligt rykte i världen idag.
Visst, jag är den förste att erkänna att klichéer ofta används alldeles för ofta och utan någon anledning förutom att de är just klichéer. De kan göra saker förutsägbara och tråkiga eller bara uppvisa på en total brist på fantasi.
Men idag dömmer vi så gärna ut saker bara för att de är klichéer, inte för att de används dåligt. Så fort vi ser en kliché så blokerar vi vårt omdöme och ställer in våra åsikter på att det är dåligt, utan att egentligen titta på innehållet. Jag tycker om klichéer, jag har en lite kärleksfull relation till dem. Särskillt innom film, om man använder lite humor och retrokärlek, så funkar de utmärkt.
Och i argumentation är de enligt mig, precis som de gamla grekerna sa, nödvändigt.
Men ändå så händer det oftra att folk kan helt avfärda ett argument, inte med logik eller motargument, utan med den supersmarta motrepliken.
"Men åh! Det är ju bara SÅ kliché"

Jag lovade lite hastigt igår att skriva om något nerdigt och insnöat igen och jag ade till och med ett ämne förberett. Idag däremot kan jag ite komma på vad det var, för jag snubblade över något när jag rotade bland lite saker.
Jag letade efter något jag hade för mig låg i nått gammalt skrymsle men hittade istället två nummer av Aftonbladet från Augusti 1997. Fachinerat började jag bläddra i de förvånansvärt vällbehållna tidningarna.
Eftersom Aftonbladet i stort sett inte förändrats genom åren var det mycket lättare att se hur annorlunda allting var. Ofta när man hittar gamla tidningar har layouten förändrats avsevärt och det hindrar en ofta från att se de mindra detaljerna. En ny layout förpassar den gamla till något föråldrat och det är lättare att distansiera sig. Men här var två tidningar i nyskick som såg ut som vilken Aftonbladet som hellst. Och så börjar man läsa.
Det första jag märkte var bilderna. I teorin vet man om det men det blev nästan pinsamt tydligt hur modefixerat fotografering är. Jag menar inte bara modeller och kläder utan allt. Kontrast, ljussättning, allt kändes så annorlunda drån idag.
Och i texterna så stod det flera sidor om Michael Jackson (till och med en extra billaga) men inte ett ord om hans näsa och inte ett enda skämt om småbarn.
Det var debatter om huruvida det var okej att dricka låd-vin (ja, på picknik, men inte till middag, säger experten) och hela 734 personer hade sagt vad de tyckte om det på internett.
Sen har vi ett stort mobiltest där mobilen med mest batteritid håller i 120 timmar, dvs 5 dagar. Men mobilen med 40 timmar har ändå 4 plus. Den dyraste kostar 17000 kronor och ingen av dem har inbyggd antenn.
Enligt statisktiken har nu nästan 28% av Sveriges befolkning mobiltelefon
Och kommer ni ihåg deras maskot?
Att läsa något från en annan tid är stor skillnad jämfört med att läsa om en annan tid och även om 90-talet inte känns som så långt borta så har vår välrd förändrats avsevärt. Detta var innan någon tyckte att elfte september var en speciell dag och en tid då bara 98-åringar hade varit med om ett sekelskifte. Vänner gick fortfarande på TV och film köptes på VHS. Hela världen förändras snabbare än någonsin just nu och vi är så vana vid det att vi inte ens märker det fören man tittar bakåt.
Hittar ni en dags- eller kvällstiding som är några år gammal någon gång så bläddra igenom den och se hur mycket sanningar som har förändrats, det kommer vara väl värt det och jag garanterar att ni kommer att skratta mer än en gång. Och varför inte ta dagens tidning, packa ned den i en låda och plocka fram den om 10-15 år och se vilka av dagens sanningar som historien gav rätt.

Så var man åter tillbaka i vardagen. Så mycket vardag det nu blir när man shemalägger sina dagar själv.
Det blev inget fredagsinägg tyvärr. Kanske en dålig start på första veckan men det kom släkt i form av en bror m. följe, dvs mina två brorsöner, så jag kostade på mig en långhelg.
Det var nämligen storkalas i huset i helgen närden store hövdingen, tillika min styv-far fyllde 60.
Jag har haft känslan av att när man kommer upp i tonnåren och fram tills man får en egen familj skall man på något sätt tycka illa om familjesammankomster. Man skall försöka planera in viktiga saker med kompisarna de dagarna som man inte kan missa och om man måste närvara så ska man ursäkta sig från bordet tidig och stänga in sig med en film resten av kvällen.
Av någon anledning missade jag när man skulle komma in i den fasen och jag är rädd att det är lite sent att börja nu.
Jag tycker om släktkalas, kanske för att det är ett av få tillfällen sedan man fyllde 10 då "kalas" är ett bättre ord än "fest". Det är buller i köket och bråk i källaren, mer mat än man kan äta och mycket allvarliga diskussioner om vilken TV/kamera/högtalare som är bäst att köpa i nuläget. Visst är jag glad att jag har ett skrymsle med ljudtäta hörlurar och en bra TV-serie at smita till ibland men överlag så är släktmiddagar i vårt hus något jag uppskattar.
Att dessutom kunna plocka rester i kylen några dagar efteråt, även när jag är ensam vegetarian på en middag för 20, det är en bonus.

Det får räcka för som dagens inlägg, imorgon går vi åter till ordningen med mer insnöade nerd-ämnen.

Jag har haft lite hjärntorka idag, suttit och bollat ämnen fram och tillbaka men utan att riktigt fastna för något.
Jag skyller på min katt som väckte mig klockan 6 i morse.
Nåväl, tillslut beslöt jag mig för att dedikera dagens inlägg till en av de stora på min stjärnhimmel.
Joss Wheddon, bäst känd som skaparen av Buffy the Vampire Slayer (jag kommer aldrig att kalla den för "Buffy och Vampyrerna") är väl knappast ett namn som många förknippar med högkvalitetsunderhålning (är det ett ord eller fler?...) utan snarare högpackad action men efter att ha sett hela Buffy, Angel (spinoff på Buffy) och hans senaste skapelse som jag kommer till senare så är jag övertygad om hans storhet.
Det är något speciellt med hur Joss kan ta ett koncept som känns som om vi har sett det 1000 gånger förut och göra det unikt.
Buffy har fått ett, i min mening, lite oförtjänt dålit rykte genom åren och jag tror att det i stor del beror på att måga vampyr-fantaster har lite svårt attt acceptera att Joss faktiskt gör som han vill med sina vampyrer, oavset vad Ann Rice säger.
För Joss är inget heligt, han kan döda din favoritkaraktär, göra fienden till vänner och framkalla sjungande demoner som gör om hela världen till en musikal och han bara vill. Och det vill han.

Idag skall jag börja titta på serien Firefly, en serie som bara blev en säsong men som fortfarande har en enorm fanbase. Det är något som brukar beskrivas som en Western serie i rymden. Denna serien kan faktiskt också få en del av äran till Buffy-föraktet för jag har mer än en gång hör folk beklaga sig över att "Firefly lades ned men BUFFY fick minsann 7 säsonger!" så jag har hopp om att den kommer att bli underhållande.
Nu över till det där mystiska som jag nämde ovan. Hans senaste skaplelse.

Joss började jobba på den under skrivar-strejken. Han ville göra något kul och lågbudget så han ringde några samtal och lyckades skrapa ihop en stjärnensamble som ställde upp på nolltid. Men hans projekt växte och helt plötsligt var strejken över och de hade inte ens börjat filma.
Alla inblandade var dock överens om att detta var för bra för att något sådant skulle stoppa dem så de fortsatte ändå och sommaren 2008 släpptes "Dr.Horribles Sing Along Blog" gratis på internett.
Jag tänker inte ens försöka förklara storheten i det. Det är något magiskt i de 40 minuterna som bara Joss Whedon kan skapa. I korthet handlar det om superskurken Dr.Horrble (spelad av Niel Patrick Harris, känd från How I Met Your Mother) som försöker ta över världen, komma in i ELE,(Evil Leauge of Evil) besegra sin nemesis Captain Hammer (Nathan Fillion) och vinna drömtjejen från tvättstugan(Felicia Day). Om detta berättar han i sin videoblogg. Och allt är en musikal...
Låter det konstigt? Det är det. Kanske det konstigaste sedan det här men det är väl värt de 40 mintuerna.

Som sagt, jag kan inte förklara det, det måste ses. Nu finns DVDn att köpa från USA med extramaterial så som "Comentary, the Musical" och tittarnas egna ansökningar till ELE.

Jupp, idag blev det skamlös reklam, så kan det gå...

och på tal om saker som är häftiga men som inte kan förklaras så snubblade jag över det här på youtube idag, bra skit.

Idag tänkte jag bara skriva lite kort om en av mina serier som jag följer. Det har blivit en del nu och jag har en lista på serier som skall tas upp när tid ges. Jag och min f.d. och blivande rummskompis, har haft en mindre kris nu när jag bor borta ett halvår,(vi kallar det mindre kris bara för att det vore pinsamt att erkänna att det egentligen känns som en livskris) och vi inte längre kan följa våra favoritserer tillsammans. Nåja, det är ett ämne för ett kommande inlägg, idag skall jag ta upp en serie som jag oftast tittar på själv.

Jag har föjt serien Smallville nu ett tag, först på 6an men när jag blev tillräkligt intresserad så började jag strekkolla alla säsongerna. Vi är nu framme vid den åttonde och sista säsongen och avslutningen drar sig med stora steg närmare. Detta i sig har jag inget emot, alla serier bör få en avslutning och inte fortgå i all evighet. (Utom Gilmore Girls, jag sörjer fortfarande att den är över.) Det jag fruktar är att det är att det är högst troligt, sånär som bekräftat av bolaget, att i sista avsnittet kommer den gyllene reglen att brytas; No Tights, no flights.

Låt gå för att han äntligen kommer att lyfta, det är en värdig avslutning det är det andra jag är orolig för.
Jag har alltid tyckt att seriens storhet är att det faktiskt finns en någorlunda trovärdig förklaring till varför Kents krafter aldrig avslöjats. Visst, ibland känns det som att trots att alla misstänker något, går de på alla absurda lögner tillslut men låt gå för det. Jag har aldrig uppskattat Stålmannen riktigt, med bara en svaghet blir förutsättningarna för en konflikt begränsade. Har man Kryptonit så är han hjälplös, annars så är han oövervinnerlig. Ok, lite förenklat, det har dykt upp lite variation genom åren, men i stor sett så känns det så. Smallville har gjort ett bra jobb med att förse Clark Kent med utmaningar där hans krafter inte kan hjälpa honom i alla situationer, dessutom så är Smallville platsen för meteorregnet som Kal-El, (hans Kryptoniska namn, för er som undrar,) anlände i, så att alla har en bit kryptonit i vardagsrummet känns trovärdigt.
Men mitt största problem med Stålmannen är att jag inte köper att om man tar av sig glasögonen och klär sig i rött och blått med kalsongerna utanpå brallorna så blir man inte oigenkännbar. Visst, man ser ut som ett ufo, och det är han ju egentligen men så stor skillnad från den lite försynte Kent är det inte. Så därför har jag verkligen upskattat Smallville. Han har hel enkelt sett till att inte bli sedd när han använder krafterna, så inga kostymproblem har uppståt.
Men fansen kräver att han tillslut blir stålmannen och på någotsätt bli en helt annan person iklädd sina tight.
Kom igen!!

Stålmannen skapades 1932 och då var en av de första superhjältarna. Hans dräkt är en kvarleva från en tid vi lämmnat bakom oss och det är faktiskt dags att inse att det var inte bättre förr. Vi har krav på realism även i SiFi numera och det känns ruttet att vi måste sabba en utmärkt serie bara för att någon på 30-talet inte brydde sig om att gasögon inte gör en incognito. Även om han nu upptäcker en dold kraft som gör folk oförmögna att känna igen honom så har vi idag teknologi som inte låter sig luras av ett par glasögon och en ny frisyr.

Jag skulle bli tacksam och glad och DC vågade döda sina älsklingar och hotta up hans dräkt gågot. Se på Spider-Man, han har ju haft en del dräkter genom åren, även om de är nytolkningar och inte helt nya.
Men behåll hans färger, de har ju en bakgrundshistoria till vartifrån tyget kommer men snälla, snälla, slopa mannen med kalsonger utanpå byxorna. Sy en mask av det tyget istället och bibehåll ett mått av realism i en av de bästa tolkningarna på en gammal superhjälte på länge.

Ha, kort... jaja, det brukar bli så när jag snubblar över något jag är engagerad i.

Idag tror jag att jag vill prata om något som jag brukar gå omkring och fundera på ibland. Det kan verkar som en dum och trivial sak men som den nerd jag är, så är det inget hinder för att jag skall spendera många timmar åt att fundera på det.
Det jag ska prata om idag är kanon. Nej, inte kanon som i körsång, för er som trodde det, utan kanon som syftar på kronologi. Det är inte ett ord som är helt lätt att förklara och pratar vi historia så har vi ett annat användningsområde för det. Men jag pratar inte historia, jag pratar fiktion och då menar jag att kanon är de historier som ingår i ett fiktivt universum. Lite luddigt kanske? Jag ska förklara. Om vi tar Harry Potter som ett exempel. Om ni tycker att jag använder Harry Potter som referens ofta så beror inte det på min överdrivna fascination vid honom, utan för det är ett bra exempel som de flesta känner till.
Det finns i dagsläget två olika Harry Potter kanon.
 “Vad? Två?” säger ni och ser er förvirrat omkring.
Ta det lugnt, jag ska förklara.
Den första kanon är J.K. Rowlings Harry Potter böcker, samt “The Beetle and the Bard”. De två små, låtsats faktaböckerna “Vidunderliga Varelser och var man hittar dem” samt “Qudditch historia” är inte riktigt kanon, de har några element som sätter dem lite utanför.
Den andra kanon är filmatiseringarna av Harry Potter böckerna. Det som gör dem till en egen kanon är att de skiljer sig från böckerna på vissa punkter. Det faktum att vissa händelser sker annorlunda i filmerna jämfört med böckerna gör dem till separata kanon.
“Men vänta,” säger ni, “detta innebär ju att ingen filmatisering tillhör kanon!”
Just så är det. För så fort du ändrar på författarens ord är det icke-kanon. Eller en separat kanon, om man så vill”

Några som gillar att väva in sig i komplicerade mönster med kanon är seriebolaget Marvel. Så gott som alla deras superhjältar befinner sig i samma universum, och till och med när dom gör en nystart på en serie, (det blir nödvändigt då och då, om vi inte vill följa äventyr med super-pensionärer,) så hävdar dem att de tillhör samma kanon, fast i ett annat universum av deras multiversum. Och ibland så öppnas portaler och andra mystiska magiska saker som tillåter några att färdas mellan dessa universum. Om man är som jag och vill hålla koll på vad som är de “officiella historierna” blir det väldigt komplicerat när jag försöker kolla upp något som har hänt i Marvels multiversum.

Ett annat medium som ofta komplicerar kanoniseringar (processen att välja ut vilka händelser som ska ingå i ett kanon, lite som med Bibeln) är TV-spel. Är det ett licensspel på en film är det lätt, de är aldrig officiell kanon, men tar vi historier som började som spel, Halo, Final Fantasy etc, så blir det lite krångligare. Eftersom de är orginalmediumen för dessa historier vill vi ju att de skall vara kanon. Men det blir lite löjligt att tänka sig att den officiella historien innebär att man springer på fiender man inte ser var 5:e meter eller att alla varelser du möter, från drakar till skalbaggar, går omkring med pengar på sig. Då kan man tänka sig att en bok som tar upp handlingen i spelet istället blir kanon, men en bok är ett helt annat medium vilket innebär att i den kommer man att skippa timmar av dialog, ett stort antal ställen som spelet tar en till och en massa andra saker som helt plötsligt stryks från kanon. Kanon i spel för mig, är helt enkelt själva storyn, medan saker som random encounters, skalbaggar med pengar och förmågan att bli träffad av en komet utan att trilla helt enkelt bara är spelmekanik.
På tal om Final Fantasy så har de varit ganska smarta när det gäller att inte förstöra kanon med sin Final Fantasy IIV film. Genom att placera handlingen efter spelet istället för att filmatisera själva spelet, undkommer de sådana problem.
En annan person som lyckas behålla kanon när han bytte medium är Jos Whedon, bättre känd som skaparen av “Buffy the Vampire Slayer”. När hans TV-serier Angel och Buffy gick i graven tog han upp dem igen som serietidningar. Båda är officiell kanon eftersom ingen av dem trampar på varandras tår.

Vart vill jag komma med det här nu då?
Ingenstans egentligen. Jag tycker bara det är ganska intressant. Folk har ofta vanföreställningen att man kan berätta samma historia med två olika medium och få samma historia men det är omöjligt. I alla fall om man vill berätta en intressant historia. Ta upp valfri bok någon gång och börja i ditt huvud adaptera den till film utan att bryta kanon. Du kommer finna att inte bara är det nästintill omöjligt, det skulle nog bli en fruktansvärt dålig film.

6 juni, 1944.
Dagen D.

30 juni, 1997.
Första Harry Potter boken släpps.

1 januari, 2000.
Världens alla flygplan störtar inte och datorer fattar inte spontant eld idag heller.

4 november, 2008.
Barak Obama väljs till USAs 44 president.

Vissa dagar är viktigare än andra. De blir en symbol för att världen tar en ny vändning. Livet som vi känner det förändras för alltid.
Idag, 19 januari 2009, är den första dagen på mitt nya liv. Åtminstonne för ett halvår...
Kalla det ett nyårslöfte om du vill, fast jag ställer mig tveksam till att avge ett löfte som man skall upehålla i ett helt år under inflytande avså mycket alcohol och vakra färger på himmelen, det kan ju få vem som helst att göra dumma saker.
Säg nyårsmålsättning istället.

Detta är året då jag ska visa min ADHD att det är jag som styr den, och inte tvärtom.
Efter att ha kämpat med skolan och stress ska jag börja detta året med att ladda batterierna och ta tag i den hög av oavslutade projekt och jaga drömmar som jag låtit smita mellan fingrarna när jag suttit begravd i högar av böcker och anteckningar.

Hur går man tillväga med något sådant här då? Det är så lätt för mig att säga att jag måste vila och lägga på vecka efter vecka med dagar då jag bara driver. För att besegra min ADHD måste jag skaffa mig rutiner. Sätta mitt liv på shema.
Inte mycket, iaf till en början. Några timmar om dagen. Plugga två timmar, städa, diska. Det låter nästan barnsligt enkelt men det behövs för att jag inte ska säga "Äh, det kan jag göra i morgon"

Som en del av detta så har jag beslutat att jag måste få mitt skrivande på rutin. Jag älskar att skriva. Det är det jag vill göra och jag vet att när jag väl sätter mig så kan det komma ut mycket bra saker. Men utan motivation så sätter jag mig aldrig ner och faktiskt gör det. När det händer så brukar det ändå slutat med ett oavslutat textdokument.

Så nu, som en del av Mitt Nya Liv så ska jag varje dag sätta mig och ägna en liten stund till ett blogginlägg.
Detta kommer innebära att jag kommer att börja skriva om allt möjligt, inte bara ADHD-relaterat. Det kommer nog dyka upp tankar om politik och katter och med största sannolikhet, mycket om film, TV, spel och hobbies.
Så, hjärtligt välkommna till den första dagen på resten av mitt halvår.
Varje Måndag-Fredag kommer här dyka upp ett nytt inlägg (men för er som gillar att kolla uppdateringar på morgonen, räkna med Tisdag-Lördag istället).

ADHD-pojken