Hourly Comic Day 2010

Alakazam!
Något senare än utanonserat, tidigare än förväntat: Davids Hourly Comic day 2010!!

Det gick inte att lägga upp bilderna smidigt i helformat så att de var läsbara men klicka på miniatyrerna för att kolla in dem.
Mycket nöje!


















Inget mästerverk kanske men definitvt ett intressant sätt att föra dagbok på.
Kanske kommer det lite fler inlägg här nu när jag fått mersmak för kreativitet.

//ADHD-pojken


Vad hände?

Var det inte ett livstecken från den här bloggen för en vecka sedan typ? Något om en serie? Vad hände? Gav han upp? Misslyckades han?
Nejdå! Under 1a februari ritade jag en seriestripp i timmen under varje vaken timme! 18 sidor, en dag. Det ni, det trodde ni inte. (Jag gjorde det inte iaf, men tji fick jag.) Det hade ju kännts lite coolare om det inte finns en snubbe som gör detta varje dag i en månad om året men jag är nöjd med migsjälv ändå.
Varför kan ni inte få ta del om dessa mytomspunna sidor på denna bloggen då?
Ta't lungt, det kommer. Jag måste bara fixa in dem i datorn och rensa upp dem med min nya leksak.
Förhoppnigsvis dyker de upp innan veckans slut, så håll ögonen öppna för en exlusiv insikt i en Dag I Ett Liv inklusive, men inte begränsat till missbildade streckgubbar och dåliga intreskämt.

Hourly Comic Day!

Jag gör ett litet försök till uppdatering här, så får vi se vad som händer.

Jag snubblade över något som kallas för The Hourly Comic som jag fastnade pladask för. Tänkte, varför kom inte jag på något sådant, det är ju ashäftigt.
Sedan upptäckte jag att varje första februari är Huorly Comic Day, när man under en hel dag ska rita en serie varje timme, så länge man är vaken. Va fan, tänkte jag, det måste ju testas. Sagt och gjort, idag ritar jag en seriestripp i timmen och när jag har lagt över dem på datorn kommer jag lägga upp dem här, som en sorts mikrodagbok.
Vem vet, om jag tycker det är kul kanske jag börjar föra en seriedagbok. Någonting skall ju den här bloggen användas till och om inte seriebloggande är något passande på en ADHD-blogg, ja då vet jag inte vad som är det.
Så håll utkik i veckan för min extremt skcikligt ritade dokumentation över första februari!

Guldkorn

Jag är inte en särskilt kritisk person. Det är inget jag lider av egentligen, tvärtom så ser jag det som en gåva. Jag är så att säga, lätt distraherad av glittrande saker och medan andra fnyser åt folk som är "lättroade" så tycker jag att det är mycket bättre att vara road än inte. Så när hardcore fans fnyser åt att deras älsklingsbok/ serie/ barndomsminne blir en Hollywood produktion så njuter jag ofta åt lite ögongodis. Jag blir väldigt sällan förolämpad av en adaption som tar sig friheter, det stör inte originalet för mig och även om det sällan blir adaptionen man drömde om så tycker jag att trenden vi ser med filmatiserade barnböcker, fantasyfilmer, serietidningar m.m. är positiv. Om det kommer ut ett guldkorn bland 20 mässingsstenar är jag mer än nöjd.

Vad jag tänkte skriva om idag är ett av dessa guldkorn. Min långa inledning beror på två saker. För det första så svävar jag lätt ifrån ämnet, (t.ex. så skulle gårdagens blogg egentligen handla om något annat, men sen svävade jag ut.) För det andra ville jag göra det klart att även om jag oftast tycker om filmer jag ser så är det mycket mera sällsynt att jag verkligen blir förtrollad av dem.
Men igår såg jag filmen Coraline och jag är nästan förstummad över hur bra jag tyckte den var.

Coraline skrevs av Neil Gaiman, som jag skäms för att erkänna, har läst väldigt lite av. Jag känner till hans verk, har sett filmatiseringar av hans verk och är smått förälskad i nästa allt jag har sett hans namn på men som sagt, jag har läst väldigt lite av honom. Men en Gaiman-stämpel på en film är en garanti för att jag ska vara mer än måttligt intresserad av att spana in den, så det var vad jag gjorde.
För regin stod Henry Selick som har gjort bland annat "The Nightmare Before Christmas", som är en annan av mina absoluta favoritfilmer, i samarbete med Tim Burton. Filmen är gjord med stop motion teknologin som går ut på att man gör allt i dockor, tar ett foto, flyttar dockorna någon millimeter och tar ett nytt foto. Kort sagt en extremt mödosam process men som kan ge makalösa resultat.
Jag tänker inte göra en recension i ordets rätta bemärkelse, utan bara ta upp några saker som gjorde att jag verkligen blev förälskad i filmen.

Det första är öppnigsscenen. Man får se två metallhänder med extremt långa och smala fingrar mödosamt sy en docka. Vad som jag tyckte var så fantastiskt med scenen var två saker. För det första så trots att allt man såg var de två händerna som gjorde dockan kände jag känslan av en hantverkares speciella kärlek till sitt hantverk. Det var något i hur metallfingrarna rörde sig som talade om att detta var vad händerna var skapta för att göra.
Det andra var hur extremt obehaglig scenen kändes. Det var en dockmakare som gjorde en docka, inget mer, men trots det kände man ända in i benen hur något var fel. Dockan var klart och tydligt inget levande objekt men ändå kände jag samma sorts avsmak som när man ser en seriemördare njuta av över vad han gör mot sina offer i en skräckfilm.

Lite berusad över hur berörd jag blev av öppningsscenen bestämde jag mig för att verkligen försöka hitta saker jag ogillade med filmen, bara för att jag inte skulle känna mig som om jag blivit förförd av öppningsscenen och sen köpt resten av filmen utan kritisk granskning.
Jag kan i efterhand erkänna att filmen besegrade mig och jag kunde inte hitta något jag faktiskt störde mig på. Kanske jag hittar något när jag sett den några gånger, vilket jag garanterat kommer att göra.

Den andra saken jag vill belysa är att jag igenom hela filmen tänkte "Jag kan inte föreställa mig detta som en bok". Att få mig att tänka så igenom en hel film baserad på en bok är en enastående prestation. Här måste jag verkligen gå och köpa mig en hatt, bara så att jag kan lyfta på den inför Gaiman och Selick.
Medan vissa surar när de hör att någon skall göra deras verk till film, muttrandes över att det är ofilmbart så omfamnar Gaiman tanken på att det han gör kan komma att anpassas för film och aktiverar sig i processen och drar sig inte för att anpassa verket för att passa mediet.
Och medan andra regissörer lovar sina fans dyrt och heligt att vara originalet troget och slutar med att ge författaren rätt endast för att de inte har vågat anpassa materialet till filmen så vet Selick hur man utnyttjar styrkorna med film. Gaiman skriver böcker och gör serier. Det du inte kan göra i böcker är att visa vad som händer, det måste beskrivas och det man inte kan göra i serier är att visa rörelser, det är sådant läsaren måste fylla i själv. Många hävdar att just detta är deras styrkor och det må så vara men en films styrka är i så fall att den kan visa just detta. Det vet Selick och hela filmen är som en studie i saker du inte kan skriva om i böcker eller ens rita i serier.

En sak man kan göra i böcker är att visa vad huvudpersonen tänker utan en berättarröst eller att hon pratar för sig själv. Eftersom det inte går att göra på film har Selick skapar en ny karaktär som fungerar som någon som Coraline kan dela sina tankar med. Åter igen ger jag ovationer till Selick för istället för att försöka vara originalet troget och bara ha med den nya karaktären när det är nödvändigt så har han omfamnat karaktären och gjort honom till en del av historien på ett sådant sätt att jag blev uppriktigt förvånad när jag fick reda på att han inte var med i boken.

Det kommer dröja innan jag ärligt kan säga att det är ett mästerverk, tiden har en förmåga att förändra sådant och jag minns många filmer jag trodde jag skulle älska för alltid som har förpassats till mitt bakhuvud som "okej filmer" men det är sällan jag känner så här mycket när jag sett en film.
Mitt nästa projekt är att läsa boken men jag har en rädsla att jag hela tiden kommer tänka "Åh, det beskrevs SÅ mycket bättre i filmen" eller "Va? Är inte DET med? Det var ju min favoritscen!"

Back from the grave...

… med ett mastodontinlägg om ADD, genombrott och att ge 110%

Nej, jag har inte lagt ned bloggen. Jag har bara varit upptagen.
Jag tror jag har nämnt tidigare, (dessutom så känner de flesta som läser bloggen mig och borde känna till det ändå,) att jag har haft en viktig tenta hängandes över mig i ett halvår. När den kom närmare blev det helt enkelt för stressigt för mig att ens tänka på att uppdatera. Faktum är att den största anledningen till att jag började uppdatera den här bloggen (typ) regelbundet var för att jag skulle få tillräcklig struktur på vardagen så att pluggandet inför tentan skulle vara en del av min vardagliga rutin. Så att tvinga mig själv att uppdatera när jag behövde lägga ned tid på tentan hade besegrat själva syftet med bloggen.
Det där med att bygga en rutin gick ju… sådär... Själva bloggen i sig har inte varit meningslös, jag har fått ut mer än jag trodde av den men jag kan ju knappast säga att den hjälpte till med plugg i den grad jag hade hoppats.

Efter som tentan var en viktig del i bloggens födelse och dessutom anknyter till kanske de viktigaste händelserna i vad som rör min ADD så tänkte jag skriva en del om den och händelserna runt den. Detta är ingen kort redogörelse. Faktum är att den egentligen är för lång för ett blogginlägg men jag tycker den är värd att skriva ned och dela med sig av, så jag hoppas att ni tycker det är värt att lägga ned några minuter på att läsa.

Jag tänker inte skylla ifrån mig helt nu, ni kan läsa i ett tidigare inlägg om vad jag tycker om att skylla på sin diagnos för allt som går fel men trots det känner jag att jag är skyldig mig själv ett erkännande så här i efterhand.

Jag kan inte säga att jag har gjort mitt allra bästa för att plugga i vår. Problematiken med ADD och liknande bokstäver är just det att det inte handlar om man klara det när man verkligen försöker, det är att verkligen försöka som är svårt. Jag kunde ha försökt mer, men det gjorde jag inte. Jag kunde ha sagt "Jag skall göra det här idag, sen får jag spela/se på TV/wathever" men det gjorde jag inte.

Vad jag däremot gjorde var att söka hjälp, prata med min läkare, förklara vad jag trodde det var, vad som var jobbigt och hur viktig tentan var för mig och att jag trots det inte var motiverad nog att klara det.
Detta gjorde jag inte ens i våras, utan i september förra året.
Jag förstår och respekterar att han föredrar att tänka långsiktigt med en diagnos som ADD, men jag tycker nog att 8 månader är en ganska lång tid när jag kan säga vad problemet är vid första mötet. Dessutom så är universitetslivet tyvärr inte helt anpassat för att man skall få långsiktig hjälp. Missar du en termin så kommer CSN ha en del att säga till om, hur viktigt det än är att tänka långsiktigt. Och som sagt, vid tillfället hade jag 8 månader till min tenta, och kunde vid första mötet säga:
"Mina koncentrationssvårigheter gör att jag inte klarar skolan, det är viktigt att jag klarar min omtenta nästa vår."
Jag ångrar lite att jag inte formulerade mig mer exakt så, men jag är säker på att andemeningen fanns där för 8 månader sedan och att jag har upprepat den i olika former sedan dess.

Men månader gick och även om vi kom framåt så gick det långsamt och vi var ständigt oense om vad som var det viktiga att fokusera på. Så när maj kom var det 22 dagar kvar till min tenta och jag upplevde inga förbättringar i min koncentrationsförmåga. När jag dessutom fick reda på att jag min läkare gjort missar i kommunikationen och han var på semester började jag få lite panik.
Så motiverad av stress och framtidsångest halvt tvingar jag den stackars receptionisten (jag är henne evigt tacksam) att boka in mig hos vem som än finns tillgänglig samma vecka.

Jag tänker inte vara så elak mot min läkare som vissa av mina bittra tankar vill och säga att det var enbart för att jag fick en annan läkare som saker gick bättre. Den kan vara min motivation, det kan vara att jag klickade bättre med den nya eller kanske hade det gått lika bra om jag fick min ordinarie läkare. I slutändan är det viktiga att jag lyckas få den nye läkaren att förstå hur mycket som hängde på den kommande tentan och att vi enades om att påbörja en ny behandling.
När jag väl kunde börja med den nya behandlingen var det mindre än två veckor kvar till tentan och sanningen att säga hade jag inte så höga förhoppningar om att faktiskt lyckas. Vad jag däremot hade var motivation att försöka och försöka gjorde jag.

Här kommer delen i historien som jag gillar. För under de knappa två veckorna pluggar jag och ta mig fan om jag inte gör det bra dessutom. Jag överdriver inte när jag säger att jag aldrig i hela mitt liv pluggat så mycket och så effektivt. När tentan kom känner jag att jag på två veckor kanske, bara kanske, lyckats plugga igen allt det jag hade tänkt göra under ett helt år. Nu är det inte så att jag har fått en superförmåga att plugga. Efter tentan, när adrenalinet lagt sig kände jag mig, som sig bör, som en överkörd grävling och jag är fortfarande inte helt återställd. Men det viktiga är att jag kan. När det krävs, så kan jag.
Jag vet fortfarande inte om jag klarat av tentan, två veckor är trots allt bara två veckor och jag är inget språkgeni. (Det var en tenta i japanska, för er som inte visste.) Däremot har jag definitivt en chans och även om jag inte lyckades nu finns det fortfarande en uppsamlingstenta innan nästa termin.

Så till slutledningen på detta långa inlägg. Så här i efterhand är det två känslor/tankar som rör sig i mig:
 För det första är jag så extremt glad. Jag gjorde något som skulle kunna jämföras med en kollagescen i en film och presterade långt över förväntningarna. För någon som alltid lidit av att alltid ha känslan av att man har mer att ge är det en extrem lättnad att verkligen kunna ge allt.
Det andra är en lite gnutta bitterhet. Tänk om jag fått tre veckor. Fyra? Ett halvår? Jag kanske borde pushat läkaren mer men jag tycker inte om att sätta mig upp mot någon som jag faktiskt betalar för att veta mer än jag. Ändå var det precis det här jag ville ha för 8 månader sedan, för just detta tillfället. Det hade inte varit svårt att se till att jag inte hade känt det minsta tvivel över denna tentan men det var inte fören det nästan var för sent jag fick hjälp.

Men nu är jag alltså tillbaka som bloggare och jag vill kanalisera min nyfunna kreativitet på något kul. Jag vill utveckla bloggen till något mer, något som inte bara är en självterapeutisk, publik dagbok. (Inte för att det är något fel med en sådan blogg, som sagt, den har varit till glädje för mig hittills.)
Vad vill folk läsa om? Mer om ADD? Fler bilder? Ska jag skriva politik, nörderier eller båda?
Vi gör så här. Jag funderar på vad jag vill skriva om, ni funderar på vad ni vill läsa och så kan ni lämna en komentar om ni kommer på något genialiskt.

Skynet Update

Även om vi mördar-robottar vanligtvis inte bryr oss så mycket om andra har Skynet kontaktat mig och sagt att om jag promotar att jag är med på Andreas Romans blogg, så får jag fanimej göra det när dina mördar-polare är det med. Sagt och gjort, även den lite mer konstärligt lagda mördaren finner sin plats hos Skynet, så länge vi vet att under den mjuka ytan finns det hård och kall metal.

Edit

Ni som tittade på den inbäddade videon i måndags och tänkte, "Tja, det var ju inte dåligt, men en sånadäringa aha upplevelse var det ju inte" Det är helt enkelt för att det var fel video... den jag trodde jag la upp ligger där nu

Terminator family

Idag ska ni kolla in Andreas Romans blogg där Skynet har börjat samla sin armé. Och vem tror ni står i främsta ledet? Yours truly, naturligtvis. Kom igen, med så mycket tekniska prylar jag omger mig med, vems sida trodde ni jag stod på egentligen?
Gör som jag och Andreas, Terminate yourself. När kriget kommer, har du valt sida?

Och näsan...

Igår bad jag er öppna ögonen och idag forsätter vi utforska sinnena.
Jag tror inte det är en överdrift att säga ät lukten är vårt minst uppskattade sinne. Det ses nog av många mer som ett komplement än något vi faktist har så stor nytta av. Kanske är det så, att just nyttan av luktsinnet är begränsad. För länge sedan var den livsnödvändig, nu är väl vardagsnyttan av den att upptäcka om brödet är mögligt och i extremfall så kan den upptäcka en gasläcka eller en brand men vad är det i jämförelse med nyttan av de andra sinnena? Kanske just för att luktsinnet inte är till så stor nytta tycker jag väldigt mycket om det. Luktsinnet är guldkanten i tillvaron, det är film i 3D, det är färdigskivat bröd, det är jävligt najs helt enkelt.
När man börja tänka på dofterna omkring sig öppnar sig en helt ny värld. Hur ofta tänker man på dofterna omkring sig? Alla vet att det doftar speciellt efter ett sommarregn men kan ni doften av nysnö? Känner ni igen doften av er hemstad? Dofter för mig innehåller minnen. Jag kan minnas saker jag glömt för länge sedan när jag känner lukten av platser jag inte besökt på länge. Böcker har också en mycket speciell doft som har en avgörande betydelse i min kärlek för dem. Jag tror inte jag hade tyckt så mycket om böcker om jag inte så tydligt kunde känna doften av gammalt gulnande papper eller färskt bläck.
Utan våra luktsinnen hade världen tett sig mycket plattare och gråare men jag tror inte vi uppskattar det tillräkligt. Inte så som vi uppskattar synen när vi ser en solnedgång eller hörseln när vi hör ett stycke vacker musik. Luktsinnet kan ge oss lika vacka upplevelser om vi bara tillåter det.

Öpna ögonen


Hittade den här videomNavid Modiris blogg och tyckte den var så bra att jag blev tvungen att länka till den här. Det är en utmärkt föreläsning om hur skolan dödar den kreativitet som inte bara är nödvändig för att vi skall bli hela som människor utan även för mänskligheten i sig. Den är relevant för de flesta men kanske speciellt oss med en bokstavsdiagnos som ADHD eller ADD. Förhoppningsvis så öpnnar den några ögon.
På tal om att öppna ögonen så fick jag mina ögon öppnade av videon här.

Också den är hittade på Navids blogg och den fick mig verkligen att tänka till om jag verkligen är så allmänbildad som jag inbillar mig.
Dagens tips från mig är alltså kort och gott att öppna ögonen, ni kommer bli förvånade av vad ni missat.

PS. Då jag från säkra källor vet att en väsntlig procent av mina läsare är blinda vill jag bara påpeka att blindhet inte på något sätt ursäktar en att inte öppna ögonen;-)

Ang. lögn

Jag tänkte lite mer på det där med att skriva. Och på Anders Roman, men eftersom jag har läst hans blogg konstant så fort jag haft en ledig minut så är det inte så konstigt. En annan sak han behörskar bra som jag har svårt med är det där med att ljuga. Det är inte det att jag inte kan ljuga, men jag gör det sällan när det är saker som är viktigt för mig med i speltet så att säga. Eftersom jag älsar att skriva så vill jag vara ärlig i mitt skrivande och det ställer ju till det lite. Jag måste bli bättre på det, ljugandet är en viktig del om man skall kunna vara ärlig i sitt skrivande.

Jag lovar här med att ljuga mer när jag skriver.
... det blev lite paradoxalt kanske... vi får se hur det blir med den saken

Streckgubbar

Jag vill bli som Andreas Roman.
Eller jag vet inte, jag känner ju inte honom personligen men han är författare och DET vill jag vara.
Jag har suttit och läst hans blogg och jag slås av hur han lyckas hitta det vackra och poetiska i vardagen och på något sätt få mig att se det också. Det är i det där sista som jag känner att jag faller. Jag ser saker hela tiden som jag känner att "DET, DET är fan värt att skriva en dikt eller en bok om!" men när jag skall sätta mig ned och få ned det blir det svårare. Det är inte det att jag inte får ned något, det är snarare det motsatta. Jag försöker få ned allting och det blir bara en röra med ord.
I slutändan är det det all konst handlar om tror jag; förenkling. Som målare måste du veta vilka linjer du ska fokusera på och vad som inte är viktigt, och som filmskapare måste du isolera handlingen och karaktärsdrag hos huvudpersonerna och förtydliga och förstärka dem.
När jag väl blir författare så hoppas jag att jag kommer bli en sådan som kan skriva detaljrikt och noga utan att tappa läsarnas intressen men man måste veta var man ska börja. Precis som när man lär sig måla måste man börja med att rita konturer och streckgubbar och sedan gå vidare därifrån så tror jag att man måste börja med att lära sig skala ned när man skriver.

En intressant detalj i det här är att jag aldrig tog mig förbi streckgubbsstadiet i teckningar och gick därifrån till att börja rita av saker. Jag är definitivt inte någon mästare på att rita idag men jag fått höra att just på att rita av det som är framför mig är jag bättre än många andra som "kan" rita. Undrar om det har något med saken att göra? Det känns lite som en typisk sak för mig, att inte ha tålamod att lära mig saker, jag vill kunna.

Det här med förenkling i konst är något jag ofta tänker på och kulle antagligen kunna skriva mycket om det om jag ville men jag tror jag besparar mig och er det.

Grabbiga pojkdrömmar är inte PK

Under min helg på UKD hade vi turen att få se en förhandsvisning på den nya Kenny Starfighter filmen. Jag var ett stort fan av serien när den gick på TV och blev ett ännu större fan när jag såg om den igen förra året. I väntan på den nya filmen har jag känt en liten rädsla för att den, liksom en något större Si-Fi filmserie gjorde för några år sedan, lyckas ta död på en del av kärleken och skaparglädjen som genomsyrade orginalet. Min rädsla var dock helt obefogad och den rymdsaga som vi fick se var allt jag hade hoppats på och mer. Jag kan inte riktigt sätta fingret på exakt vad som gjorde att jag älskade filmen så mycket, men jag är ingen filmrecensent heller så det behöver jag inte. Allt jag vet var att det var en underbar upplevelse som hade med allt man älskade med orginalserien.
Sen börjar jag läse recensioner av filmen och jag får inte ihop siffrorna. 2or och 3or överallt. Speciellt Aftonbladet är förvirrande när recensenten skriver nästan enbart possitiva saker om filmen, avslutar med att den är grabbig och sedan ger den en 3a. Och där börjar jag se ett mönster. Jag klickar runt och märker folk som kritiserar filmen för att vara sexistisk och grabbig.
Vanligtvis är jag den som ger mig in i hetsiga disskussioner när folk börjar yttra saker som "Nu har feministröreslen gått för långt" eller liknande saker men detta är ett av de fallen då jag blir ganska stött å filmens vägnar. Visst är det så att både Kenny och filmens andra huvudroll Puntus (Bill Skarsgård) är killar, och den kvinliga huvudrollen är skolans snyggaste tjej men det handlar inte om sexism här. Den här filmen och Kenny Starfighter i allmänhet är en pojkdröm. Det är, om jag kan vara så drastisk, min pojkdröm och säkert tusentals andra pojkars dröm. Vi som växt upp med Star Wars och som i hemlighet är kära i skolans snyggaste tjej. Filmen är en hyllning till alla oss som stått med hårtorken framför speglen och låtsats att den var en laserpistol, så ja, det är klart som fan att den är grabbig, men det har ingenting med sexism att göra.
Om vi går in med våra PK glasögon till en film som Kenny Starfighter så kommer man att slakta den och det är helt oförtjänt. Jag tycker det är viktigt att bedöma en film utifrån vad den försöker att vara och Kenny Begins lyckas vara precis vad den försöker att vara. Därför blir jag lite stött när Aftonbladets recensent ger den 3 av 5 bara på premissen att den är grabbig. Det är, i min mening, som att ge Star Wars sämre betyg för att den inehåller rymdskepp, eller en komedi för att den är full av skämt. Det är när komedierna har dåliga skämt man skall dra ned betyget och altså när en Kenny Starfighter film är grabbig på ett dåligt sätt man skall döma den för det men det är den inte, den är det på ett genialt sätt.

Jag vill poientera att bara för att filmen är grabbig så inebär det inte att den bara kan uppskattas av killar. Av oss som såg den höll både killar och tjejer med om att det var en bra film och även ni som inte växte upp som den blyga nörden som var hemligt kär i skolans snyggaste tjej och använde hårtorken som laserpistol kommer nog att kunna uppskatta den.

Inspirationsbrist och sandstamp

Jag har varit i Lund några dagar, där 3 personer delat på en dator (som ägs av riktig datornörd) sen har jag slitit i trädgården och stampat sand i helgen så för en gångs skull är det inte så mycket lathet och inpirationsbrist som har gjort att bloggen inte uppdateras.
Sanningen skall väl fram ändå och jag börjar få svårt att kläcka fram något att skriva ganska ofta. Men förtvivla icke, jag skall inte ge upp och jag har faktiskt några ämnen på lager. Dock är det alldeles för sent för ett av de ämnena nu och jag sitter bara här eftersom jag däckade utmattad igår och sov i 12 timmar i sträck. Så istället för att ta upp ett av mina extremt viktiga och intressanta ämnen som jag funderat ut så skall jag bara ge er en länk till något av det finaste jag sett på länge.
Det är ett utdrag från Navid Modiris blogg på GP. Hans andra blogg har jag tipsat om innan men jag gör det igen för det förtjänar den.
Nog om Navid för tillfället, imorgon (eller senare idag, tekniskt sett) blir det Kenny Starfighter

UKD

Jag kom hem från UKD igår och som sig bör har jag sovit 12 timmar i sträck och vandrat omkring som en zombie hela dagen idag. Varenda ben i kroppen på mig vittnar om hur kul jag har haft det och om jag försöker ha så kul igen innom den närmsta framtiden så kommer jag att avlida.
Jag beskrev UKD som de perfekta stället för en ADHDare och jag står fast vid det. Jag har sett på dans, poesi, standupp, teater, ibland samtidigt. Dessutom har jag brottats med en jämnstark, skrivit peppande post-its, dansat swing, utnämt mig till kejsare över den Persiska Mattan, suttit en hel natt under en lila, fluffig filt med två nästan-främlingar, skrivit brev ill Linda Rosing och bytt kläder i snitt två ggr per dag.
Jag tog en del foton men när jag tittar på dem inser jag att under de mest minnesvärda stunderna fanns inga tankar på att plocka fram min kamera.
Det som gör att man älskar UKD är att UKD aldrig riktigt slutar. UKD är bara en början. Förra gången jag åkte dit så började vi arrangera en festival med så kort varsel att det är ett under att vi överlevde. Vilka Vi? TEA, kulturföreningen som bildades efter ett UKD och som vi stackars medlemmar gör vårt bästa för att inte tappa bort i vardagslivet. Som sagt, Förra UKD var början på Festival Solklar och vad som kommer av detta vet jag inte men jag vet att hela min kreativa ådra skriker efter att få arrangera igen.
Nej, UKD slutar aldrig riktigt men efter helgen så är det vi deltagare som måste hålla den vid liv. Om det resulterar i en poesikväll eller en till festival vet jag inte än men något blir det, för det är omöjligt att åka dit utan att komma tillbaka med huvudet fullt av Idéer och fötterna fulla av dans.

RSS 2.0