Ansvar

Det blev tydligen ett långt uppehåll i bloggandet där. Jag vet inte varför, ibland blir det bara så. Det är ju faktiskt ingen skada skedd, en vecka utan bloggande gör inget större från eller till i det stora hela men med ADD så måste man se upp med det där. Jag kommer tillbaka till det lite senare.
Förra veckan var jag på en föreläsning om just ADD/ADHD och liknande diagnoser. Vi fick höra på två väldigt olika personers berättelser om hur det var att leva med och att leva med någon som har en bokstavskombination. Jag kan väl inte säga att jag lärde mig så mycket nytt men jag fick höra mycket jag kände igen och mycket jag är glad att jag har sluppit gå igenom och det faktum att jag kunde sitta stilla hela 3 timmar och var fokuserad hela tiden måste man tolka som ett gott betyg. Jag tänker inte gå in på någon längre recension men det finns en ni kan läsa här.
Däremot vill jag prata lite mer om det sista rådet vi fick inan vi lämnade föreläsningen. Det var helt enkelt att inte låta vår diagnos bli en undanflykt. Tvärtom har vi ett ansvar när vi vet att vi har en sjukdom att inte låta den bestämma. Detta är något jag har tänkt på mycket och som jag verkligen försöker leva efter. Sanningen är nämligen att så oerhört mycket som händer i mitt liv kan kopplas till min diagnos och det skulle inte vara felaktigt av mig att ständigt göra dessa kopplingar heller. För så är det, ADD påverkar hela mitt liv, både positivt och negativt så att dra paralleller är inte felaktigt, däremot kan det vara farligt.  Då är man bara några få steg från att börja skylla på sin diagnos istället för sig själv och då är man på ett farligt spår. När man börjar skylla på diagnosen är man bara något steg från att börja frånsäga sig ansvar. Det spelar ingen roll att jag har ADD, jag är fortfarande ansvarig för det jag gör. Därför viftar jag inte bort det faktum att jag inte uppdaterat min blogg på över en vecka på att jag har ADD och sånt händer. Det är ju sant, men det hindrar inte faktumet att jag inte har skrivit trotts att jag har haft möjlighet att göra det. Ansvaret är mitt, inte diagnosens. Sen har jag lärt mig att inte låta sådant tynga mig och det är något som är nästan lika viktigt. Jag kommer att göra liknande saker i hela mitt liv och får jag en massa skuldkänslor varje gång kan jag inte fortsätta med mitt liv. Men jag måste förstå att ansvaret är mitt och jag måste lära mig att anpassa mig själv och mitt liv så att det inte får för stora effekter.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0