UKD
Jag kom hem från UKD igår och som sig bör har jag sovit 12 timmar i sträck och vandrat omkring som en zombie hela dagen idag. Varenda ben i kroppen på mig vittnar om hur kul jag har haft det och om jag försöker ha så kul igen innom den närmsta framtiden så kommer jag att avlida.
Jag beskrev UKD som de perfekta stället för en ADHDare och jag står fast vid det. Jag har sett på dans, poesi, standupp, teater, ibland samtidigt. Dessutom har jag brottats med en jämnstark, skrivit peppande post-its, dansat swing, utnämt mig till kejsare över den Persiska Mattan, suttit en hel natt under en lila, fluffig filt med två nästan-främlingar, skrivit brev ill Linda Rosing och bytt kläder i snitt två ggr per dag.
Jag tog en del foton men när jag tittar på dem inser jag att under de mest minnesvärda stunderna fanns inga tankar på att plocka fram min kamera.
Det som gör att man älskar UKD är att UKD aldrig riktigt slutar. UKD är bara en början. Förra gången jag åkte dit så började vi arrangera en festival med så kort varsel att det är ett under att vi överlevde. Vilka Vi? TEA, kulturföreningen som bildades efter ett UKD och som vi stackars medlemmar gör vårt bästa för att inte tappa bort i vardagslivet. Som sagt, Förra UKD var början på Festival Solklar och vad som kommer av detta vet jag inte men jag vet att hela min kreativa ådra skriker efter att få arrangera igen.
Nej, UKD slutar aldrig riktigt men efter helgen så är det vi deltagare som måste hålla den vid liv. Om det resulterar i en poesikväll eller en till festival vet jag inte än men något blir det, för det är omöjligt att åka dit utan att komma tillbaka med huvudet fullt av Idéer och fötterna fulla av dans.
Jag beskrev UKD som de perfekta stället för en ADHDare och jag står fast vid det. Jag har sett på dans, poesi, standupp, teater, ibland samtidigt. Dessutom har jag brottats med en jämnstark, skrivit peppande post-its, dansat swing, utnämt mig till kejsare över den Persiska Mattan, suttit en hel natt under en lila, fluffig filt med två nästan-främlingar, skrivit brev ill Linda Rosing och bytt kläder i snitt två ggr per dag.
Jag tog en del foton men när jag tittar på dem inser jag att under de mest minnesvärda stunderna fanns inga tankar på att plocka fram min kamera.
Det som gör att man älskar UKD är att UKD aldrig riktigt slutar. UKD är bara en början. Förra gången jag åkte dit så började vi arrangera en festival med så kort varsel att det är ett under att vi överlevde. Vilka Vi? TEA, kulturföreningen som bildades efter ett UKD och som vi stackars medlemmar gör vårt bästa för att inte tappa bort i vardagslivet. Som sagt, Förra UKD var början på Festival Solklar och vad som kommer av detta vet jag inte men jag vet att hela min kreativa ådra skriker efter att få arrangera igen.
Nej, UKD slutar aldrig riktigt men efter helgen så är det vi deltagare som måste hålla den vid liv. Om det resulterar i en poesikväll eller en till festival vet jag inte än men något blir det, för det är omöjligt att åka dit utan att komma tillbaka med huvudet fullt av Idéer och fötterna fulla av dans.
Kommentarer
Trackback
