ADHD-pojken

Jag är inte en särskilt kritisk person. Det är inget jag lider av egentligen, tvärtom så ser jag det som en gåva. Jag är så att säga, lätt distraherad av glittrande saker och medan andra fnyser åt folk som är "lättroade" så tycker jag att det är mycket bättre att vara road än inte. Så när hardcore fans fnyser åt att deras älsklingsbok/ serie/ barndomsminne blir en Hollywood produktion så njuter jag ofta åt lite ögongodis. Jag blir väldigt sällan förolämpad av en adaption som tar sig friheter, det stör inte originalet för mig och även om det sällan blir adaptionen man drömde om så tycker jag att trenden vi ser med filmatiserade barnböcker, fantasyfilmer, serietidningar m.m. är positiv. Om det kommer ut ett guldkorn bland 20 mässingsstenar är jag mer än nöjd.

Vad jag tänkte skriva om idag är ett av dessa guldkorn. Min långa inledning beror på två saker. För det första så svävar jag lätt ifrån ämnet, (t.ex. så skulle gårdagens blogg egentligen handla om något annat, men sen svävade jag ut.) För det andra ville jag göra det klart att även om jag oftast tycker om filmer jag ser så är det mycket mera sällsynt att jag verkligen blir förtrollad av dem.
Men igår såg jag filmen Coraline och jag är nästan förstummad över hur bra jag tyckte den var.

Coraline skrevs av Neil Gaiman, som jag skäms för att erkänna, har läst väldigt lite av. Jag känner till hans verk, har sett filmatiseringar av hans verk och är smått förälskad i nästa allt jag har sett hans namn på men som sagt, jag har läst väldigt lite av honom. Men en Gaiman-stämpel på en film är en garanti för att jag ska vara mer än måttligt intresserad av att spana in den, så det var vad jag gjorde.
För regin stod Henry Selick som har gjort bland annat "The Nightmare Before Christmas", som är en annan av mina absoluta favoritfilmer, i samarbete med Tim Burton. Filmen är gjord med stop motion teknologin som går ut på att man gör allt i dockor, tar ett foto, flyttar dockorna någon millimeter och tar ett nytt foto. Kort sagt en extremt mödosam process men som kan ge makalösa resultat.
Jag tänker inte göra en recension i ordets rätta bemärkelse, utan bara ta upp några saker som gjorde att jag verkligen blev förälskad i filmen.

Det första är öppnigsscenen. Man får se två metallhänder med extremt långa och smala fingrar mödosamt sy en docka. Vad som jag tyckte var så fantastiskt med scenen var två saker. För det första så trots att allt man såg var de två händerna som gjorde dockan kände jag känslan av en hantverkares speciella kärlek till sitt hantverk. Det var något i hur metallfingrarna rörde sig som talade om att detta var vad händerna var skapta för att göra.
Det andra var hur extremt obehaglig scenen kändes. Det var en dockmakare som gjorde en docka, inget mer, men trots det kände man ända in i benen hur något var fel. Dockan var klart och tydligt inget levande objekt men ändå kände jag samma sorts avsmak som när man ser en seriemördare njuta av över vad han gör mot sina offer i en skräckfilm.

Lite berusad över hur berörd jag blev av öppningsscenen bestämde jag mig för att verkligen försöka hitta saker jag ogillade med filmen, bara för att jag inte skulle känna mig som om jag blivit förförd av öppningsscenen och sen köpt resten av filmen utan kritisk granskning.
Jag kan i efterhand erkänna att filmen besegrade mig och jag kunde inte hitta något jag faktiskt störde mig på. Kanske jag hittar något när jag sett den några gånger, vilket jag garanterat kommer att göra.

Den andra saken jag vill belysa är att jag igenom hela filmen tänkte "Jag kan inte föreställa mig detta som en bok". Att få mig att tänka så igenom en hel film baserad på en bok är en enastående prestation. Här måste jag verkligen gå och köpa mig en hatt, bara så att jag kan lyfta på den inför Gaiman och Selick.
Medan vissa surar när de hör att någon skall göra deras verk till film, muttrandes över att det är ofilmbart så omfamnar Gaiman tanken på att det han gör kan komma att anpassas för film och aktiverar sig i processen och drar sig inte för att anpassa verket för att passa mediet.
Och medan andra regissörer lovar sina fans dyrt och heligt att vara originalet troget och slutar med att ge författaren rätt endast för att de inte har vågat anpassa materialet till filmen så vet Selick hur man utnyttjar styrkorna med film. Gaiman skriver böcker och gör serier. Det du inte kan göra i böcker är att visa vad som händer, det måste beskrivas och det man inte kan göra i serier är att visa rörelser, det är sådant läsaren måste fylla i själv. Många hävdar att just detta är deras styrkor och det må så vara men en films styrka är i så fall att den kan visa just detta. Det vet Selick och hela filmen är som en studie i saker du inte kan skriva om i böcker eller ens rita i serier.

En sak man kan göra i böcker är att visa vad huvudpersonen tänker utan en berättarröst eller att hon pratar för sig själv. Eftersom det inte går att göra på film har Selick skapar en ny karaktär som fungerar som någon som Coraline kan dela sina tankar med. Åter igen ger jag ovationer till Selick för istället för att försöka vara originalet troget och bara ha med den nya karaktären när det är nödvändigt så har han omfamnat karaktären och gjort honom till en del av historien på ett sådant sätt att jag blev uppriktigt förvånad när jag fick reda på att han inte var med i boken.

Det kommer dröja innan jag ärligt kan säga att det är ett mästerverk, tiden har en förmåga att förändra sådant och jag minns många filmer jag trodde jag skulle älska för alltid som har förpassats till mitt bakhuvud som "okej filmer" men det är sällan jag känner så här mycket när jag sett en film.
Mitt nästa projekt är att läsa boken men jag har en rädsla att jag hela tiden kommer tänka "Åh, det beskrevs SÅ mycket bättre i filmen" eller "Va? Är inte DET med? Det var ju min favoritscen!"