Back from the grave...

… med ett mastodontinlägg om ADD, genombrott och att ge 110%

Nej, jag har inte lagt ned bloggen. Jag har bara varit upptagen.
Jag tror jag har nämnt tidigare, (dessutom så känner de flesta som läser bloggen mig och borde känna till det ändå,) att jag har haft en viktig tenta hängandes över mig i ett halvår. När den kom närmare blev det helt enkelt för stressigt för mig att ens tänka på att uppdatera. Faktum är att den största anledningen till att jag började uppdatera den här bloggen (typ) regelbundet var för att jag skulle få tillräcklig struktur på vardagen så att pluggandet inför tentan skulle vara en del av min vardagliga rutin. Så att tvinga mig själv att uppdatera när jag behövde lägga ned tid på tentan hade besegrat själva syftet med bloggen.
Det där med att bygga en rutin gick ju… sådär... Själva bloggen i sig har inte varit meningslös, jag har fått ut mer än jag trodde av den men jag kan ju knappast säga att den hjälpte till med plugg i den grad jag hade hoppats.

Efter som tentan var en viktig del i bloggens födelse och dessutom anknyter till kanske de viktigaste händelserna i vad som rör min ADD så tänkte jag skriva en del om den och händelserna runt den. Detta är ingen kort redogörelse. Faktum är att den egentligen är för lång för ett blogginlägg men jag tycker den är värd att skriva ned och dela med sig av, så jag hoppas att ni tycker det är värt att lägga ned några minuter på att läsa.

Jag tänker inte skylla ifrån mig helt nu, ni kan läsa i ett tidigare inlägg om vad jag tycker om att skylla på sin diagnos för allt som går fel men trots det känner jag att jag är skyldig mig själv ett erkännande så här i efterhand.

Jag kan inte säga att jag har gjort mitt allra bästa för att plugga i vår. Problematiken med ADD och liknande bokstäver är just det att det inte handlar om man klara det när man verkligen försöker, det är att verkligen försöka som är svårt. Jag kunde ha försökt mer, men det gjorde jag inte. Jag kunde ha sagt "Jag skall göra det här idag, sen får jag spela/se på TV/wathever" men det gjorde jag inte.

Vad jag däremot gjorde var att söka hjälp, prata med min läkare, förklara vad jag trodde det var, vad som var jobbigt och hur viktig tentan var för mig och att jag trots det inte var motiverad nog att klara det.
Detta gjorde jag inte ens i våras, utan i september förra året.
Jag förstår och respekterar att han föredrar att tänka långsiktigt med en diagnos som ADD, men jag tycker nog att 8 månader är en ganska lång tid när jag kan säga vad problemet är vid första mötet. Dessutom så är universitetslivet tyvärr inte helt anpassat för att man skall få långsiktig hjälp. Missar du en termin så kommer CSN ha en del att säga till om, hur viktigt det än är att tänka långsiktigt. Och som sagt, vid tillfället hade jag 8 månader till min tenta, och kunde vid första mötet säga:
"Mina koncentrationssvårigheter gör att jag inte klarar skolan, det är viktigt att jag klarar min omtenta nästa vår."
Jag ångrar lite att jag inte formulerade mig mer exakt så, men jag är säker på att andemeningen fanns där för 8 månader sedan och att jag har upprepat den i olika former sedan dess.

Men månader gick och även om vi kom framåt så gick det långsamt och vi var ständigt oense om vad som var det viktiga att fokusera på. Så när maj kom var det 22 dagar kvar till min tenta och jag upplevde inga förbättringar i min koncentrationsförmåga. När jag dessutom fick reda på att jag min läkare gjort missar i kommunikationen och han var på semester började jag få lite panik.
Så motiverad av stress och framtidsångest halvt tvingar jag den stackars receptionisten (jag är henne evigt tacksam) att boka in mig hos vem som än finns tillgänglig samma vecka.

Jag tänker inte vara så elak mot min läkare som vissa av mina bittra tankar vill och säga att det var enbart för att jag fick en annan läkare som saker gick bättre. Den kan vara min motivation, det kan vara att jag klickade bättre med den nya eller kanske hade det gått lika bra om jag fick min ordinarie läkare. I slutändan är det viktiga att jag lyckas få den nye läkaren att förstå hur mycket som hängde på den kommande tentan och att vi enades om att påbörja en ny behandling.
När jag väl kunde börja med den nya behandlingen var det mindre än två veckor kvar till tentan och sanningen att säga hade jag inte så höga förhoppningar om att faktiskt lyckas. Vad jag däremot hade var motivation att försöka och försöka gjorde jag.

Här kommer delen i historien som jag gillar. För under de knappa två veckorna pluggar jag och ta mig fan om jag inte gör det bra dessutom. Jag överdriver inte när jag säger att jag aldrig i hela mitt liv pluggat så mycket och så effektivt. När tentan kom känner jag att jag på två veckor kanske, bara kanske, lyckats plugga igen allt det jag hade tänkt göra under ett helt år. Nu är det inte så att jag har fått en superförmåga att plugga. Efter tentan, när adrenalinet lagt sig kände jag mig, som sig bör, som en överkörd grävling och jag är fortfarande inte helt återställd. Men det viktiga är att jag kan. När det krävs, så kan jag.
Jag vet fortfarande inte om jag klarat av tentan, två veckor är trots allt bara två veckor och jag är inget språkgeni. (Det var en tenta i japanska, för er som inte visste.) Däremot har jag definitivt en chans och även om jag inte lyckades nu finns det fortfarande en uppsamlingstenta innan nästa termin.

Så till slutledningen på detta långa inlägg. Så här i efterhand är det två känslor/tankar som rör sig i mig:
 För det första är jag så extremt glad. Jag gjorde något som skulle kunna jämföras med en kollagescen i en film och presterade långt över förväntningarna. För någon som alltid lidit av att alltid ha känslan av att man har mer att ge är det en extrem lättnad att verkligen kunna ge allt.
Det andra är en lite gnutta bitterhet. Tänk om jag fått tre veckor. Fyra? Ett halvår? Jag kanske borde pushat läkaren mer men jag tycker inte om att sätta mig upp mot någon som jag faktiskt betalar för att veta mer än jag. Ändå var det precis det här jag ville ha för 8 månader sedan, för just detta tillfället. Det hade inte varit svårt att se till att jag inte hade känt det minsta tvivel över denna tentan men det var inte fören det nästan var för sent jag fick hjälp.

Men nu är jag alltså tillbaka som bloggare och jag vill kanalisera min nyfunna kreativitet på något kul. Jag vill utveckla bloggen till något mer, något som inte bara är en självterapeutisk, publik dagbok. (Inte för att det är något fel med en sådan blogg, som sagt, den har varit till glädje för mig hittills.)
Vad vill folk läsa om? Mer om ADD? Fler bilder? Ska jag skriva politik, nörderier eller båda?
Vi gör så här. Jag funderar på vad jag vill skriva om, ni funderar på vad ni vill läsa och så kan ni lämna en komentar om ni kommer på något genialiskt.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0