Because it's cool

Jag hintade igår om att jag skulle skriva om tjusningen med fantasy och SF idag men tji fick ni, jag började men insåg att det var ett alför vitt ämne för dagen, då jag är under lite tidspress, så jag lämnar det till en annan dag.
Lite kort kan jag iaf nämna att den stora anledningen är densamma som varför marsianerna utrotade hela sitt folk bara för att bygga om sin planet till ett gigantiskt rymdskepp: "Because it's cool!" (?!)

Istället tar jag upp en komentar jag fick på min blogg häromdagen angående mitt inlägg om rollspel.

"Hej!
Jag vill jättegärna läsa ett inlägg från dig som handlar om rollspel.
-Hur gör man lixom?
-Vilka åldrar brukra köra rollspel? (är 49år på det 50:ionde)

-Får man repliker, eller hittar man på efter hand?
Om jag ska fatta hur man , så önskar jag att du  beskriver en dag hur den ser ut då man spelar.

Ha det gott!
Mvh!
tekoppen"

Detta gjorde mig glad. ( ^_^)_v <----Jag
Kul att någon jag inte känner läser och kommer med komentarer och önskemål om bloggen. Naturligtvis kommer jag att ta mig an mitt första request som bloggare. (Ja man får blanda engelska och svenska sådär när man är på internett.)

Om vi börjar med åldern på rollspelare så är det välldigt skiftande, många börjar i nedre tonnåren och fortsätter hela livet. Detta sagt så är väl den vanligaste åldern mellan 16-30 år. Notera att det bara är mina egna sifror, tagna helt ur luften men det är den åldern jag oftast stöter på. Det finns dock ingen åldersgräns på rollspel.

Istället för att försöka förklara i detalj vad rollspel är så gör jag som förslaget säger och berättar om en typisk rollspelskväll.

Det börjar med att våran spelledare berättar vad för spel vi skall spela. Idag är det Drakar och Deoner, det vill säga ett fantasy-spel med myter inspirerade från nordisk mytologi, Med hjälp av regelböckerna skapar alla spelarna vars en karaktär. Jag väljer gycklare och mina medspelare väljer en halv-alv och en magiker. Eftersom jag är gycklare får jag et antal poäng att sätta ut pålite olika egenskaper som jag kan använda i mitt yrke. Jonglering, sagoberättande och sådant. Dessutom får jag några poäng att sätta ut på vad jag vill. I en situation då det krävs att jag gör något svårt kan jag nu slå en tärning för att se om jag lyckas och ju mer poäng jag satt påen speciell färdighet desto större chans har jag att lyckas.
Sedan sitter jag en stund och kommer på historien till min karaktär. Jag beslutar att han var en del av ett tjuv-följe som stal folks värdesaker medan de var upptagna att se på våran gycklarföreställning. Tyvärr åkte föjet fast och jag befinner mig nu på flykt med en båt där jag ska komma att träffa de andra spelarna. Jag bestämmer ett namn och ålder och ungefär hur han uppför sig.  När allt är klart börjar spelledaren med att föra oss samman. Han berättar att de andra två som kände varandra sedan tidigare började prata lite smått med mig på båten och vi bestämde oss för att slå föje ett slag för säkerhetens och sällskapets skull. Det är kallt i och farligt där vi är så att hålla ihop är alltid bra. Spelledaren (SL) förklarar att vi nu har nått hamn och vi säger till honom att vi letar efter ett värdshus. SL säger att vi hittar ett billigt värdshus och vi går in där och bokar rum. När vi sätter oss ned för att ta något att dricka berättar SL att en gammal vän till mig kliver in genom dörren.

Så började ett av de äventyr jag spelade med i. Jag skall forsätt min lilla introduktion till rollspel imorgon men detta får räcka för idag. Sålänge kan ni som vill veta mer om rollspel kolla in www.sverok.se, Sveriges roll- och konfliktspelsförbund för att ta reda på mer om rollspel och dess varianter.

True Stoy

Väntan är över! Jag vet att ni har gråtit blod över de skippade uppdateringarna men frukta icke! Jag är tillbaka.

Mitt inlägg idag är inspirerat av en komentar jag fick av en vän när vi pratade film.
"Eller tittar du på något som inte är SF?"
Jag blev faktiskt ganska chockad av att någon som jag umgås med på vardaglig basis trodde så om mig men när jag började tänka efter så är det kanske inte så konstigt att jag ger ifrån mig det intrycket. Jag är en nörd ut i fingerspetsarna och har sedan länge övergett alla försök att bibehålla någon form av "normalitetsvärde" och istället lite skämtsamt (och lite seriöst) gått in för att framstå som raka motsatsen. Sanningen är att jag är ganska dålig på att vara extrem åt något håll, iaf enligt migsjälv. Jag är alldeles för intresserad av, ja det mesta, för att kunna bli en riktigt insnöad person. (Ironiskt nog har vi idag fått mer snö än vi haft på hela vintern så idag av alla dagar är jag nästan insnöad.)
I disskussionen då ovan nämnda citat förekom gällde det en verklighetsbaserad film/bok och edt handlade om jag var intresserad av något som var baserat på en verklig händelse. Faktum är att när det gälle böcker som utspelar sig i "vanliga" världen föredrar jag ofta de verklighetsbaserade. Jag är nämligen en romantiker och gillar att ledas att tro att världen är bättre än vad den är.
Vänta nu här? Sa jag just emot mig själv? Om jag vill vilseledas så är väl verklighetsbaserat fel forum, eller?
Nja, grejen är, när jag läser böcker som utspelar sig i "vår värld" men som är fiktiva, så kan jag aldrig släppa känslan av att det bara är hittepå och aldrig skulle inträffa i verkligheten. Däremot verklighetsbaserade böcker är bevis på att ibland är vardagen så intressant att de kan klassa sig med vår fantasi. Dessutom tar verkligheten ingen hänsyn till vad vi vill skall hända. Verkligheten kommer inte att rädda din favoritkaraktär bara för att han har högst popularitet i Aftonbladets opinionsundersökning. Därför känns det bättre när det händer otroliga och bra saker i en verklighetsbaserad historia. De är inte där för att sälja, de är där för att det faktiskt hände.
Så om ni undrar; ja jag gillar "non-fiction" också, true story.
Detta har också fått mig att tänka vad det är som gör att jag gillar fantasy och SF men det är alldeles för intressant för att inte få ett eget inlägg. Vi syns imorgon

Home is where your books are

I helgen skall jag hem till Lund.
Det är lite konstigt det där, jag har hört att folk som reser eller flyttar mycket aldrig kan känna sig riktigt hemma. Jag har snarae det motsatta problemet; jag känner mig hemma på väldigt många ställen.
Idag skall jag altså åka hemmifrån till mitt hem. För att göra det lite mer förvirrande skall min gode far imorgon köra hemifrån, hem till mig för att hämta saker som han sedan skall lämna hemma hos mig. Inget av de i meningen nämda hemmen är samma ställe.
Jag har tre ställen just nu som för mig är lika mycket hemma och ibland kan det ge en en konstig känsla av hemlängtan när man sover i sin egen säng. Men det är ett bekvämt sätt att se på livet och jag är glad att det är så jag upfattar det. Jag har flyttat mig runt en del, inte i massa olika städer, men det har ändå blivit en del lägenheter och hus som jag för en kortare eller längre tid har kallat mitt hem. Det hade varit jobbigt om jag hade varit en sådan som inte kände sig hemma någonstans. Det räcker med ett skrymsle jag kan kalla för mitt och en bokhylla för att jag ska bli nöjd.
Men som sagt så för det med sig att man kan få hemlängtan vart man än befinner sig så det skall bli skönt att få komma hem i några dagar.

Som namedropping, fast bra

Min dygnsrytm, som totalt ignorerar alla mina tappra försök att ställa den tillrätta, fick till följd att istället för att uppdatera bloggen igår somnade jag till en Pratchett-talbok. (Jag tänkte inte sova... bara vila ögonen)
Detta har också fört med sig att min hjärna är mycket förvirrad av att aldrig veta vilken tid på dygnet det är och jag skulle inte kunna hitta något intressant att skriva om så mitt liv hängde på det. (Eller, jo, då skulle jag nog skriva om hur det kom sig att mitt liv hängde på att jag skriv något intressant.)
Så istället för att hitta på något ämne kommer jag helt fräckt bara att dumpa några länkar som ni kan surfa in på istället för att slösa er tid här.

365saker.se kan du hitta något nytt att göra varje dag, med hjälp av Navid Modiri och hans gästbloggare.

Om du undrar hur livet är som Ninja så finns svaret här. Ninjan besvarar alla frågor man kan ha till en ninja innan han dödar er.

Slutligen så hittar du snabba och elaka spelrecentioner på Zero Punctuation. Mycket annat bra på den sidan med, om man är en splenörd.

Där har ni, ADHDpojken levererar, även när han inte har något att leverera.

BTW så glömde jag nämna Clone High i mitt inlägg om serier. Bara 13 avsnitt, mycket bra.

My Awesome Story

Idag är dagen som jag tar upp min stora last. Mitt beroende.
De som känner mig vet att jag inte bara blir trött och tjurig utan dessutom får enorm huvudvärk om jag inte får i mig min dagliga dos med koffein, så det vore ju naturligt om det är det jag syftar på med min sotra last. En last är det, utan tvekan men dagens ämne är av en annan karaktär, nämligen TV-serier.
Det hela började, lite försiktigt våren 2007 då jag började titta igenom hela Scrubs. På en dag såg jag igenom 13 timmar Scrubs. Kanske inte världens mest hällsosamma dag men det var en engångsföretelse och inte ens nu i mitt "esse" av seie-tittande ser jag så mycket. Det var en kul dag/kväll/natt med en kompis och en hårddisk fullproppad med Scrubs.
I samma veva började jag kolla på den då nya serien Heroes.
Det var så det började. Två serier som jag följde.
Sen flyttade jag ned till min pappas hus medan han tog sig rund Sydamerika och Någon gång under hösten 2007 fick jag för mig att jag skulle se igenom Buffy the Vampire Slayer från början till slut.
Sen gick det bara utför. Efter ett tag blev min bästa vän/rumskompis lika fast i serien som jag och på någon månad hade vi sett igenom alla avsnitt. För att fylla hålet letade vi efter en ny serie och tack vare ett citat från Srubs gav vi serien Gilmore Girls ett försök. Jag kan ägna sidor till att förklara min kärlek till serien men det får bli en annan gång, ni för nöja er med att det inte gick en dag utan att vi kollade på minst ett avsnitt och kom det förhinder någon dag så hade vi seriösa abstinensbesvär.
Efter GG fick vi vidare till Ally McBeal och kollade igenom de tre första säsongerna. När vi sedan flyttade till Lund kom vi av oss och har aldrig plockat upp den igen, men det kommer nog så småningom.
Våren 2008 körde jag solo och bestämmde mig för att se hela Angel föjt av Smallville och Terminator: The Sarah Connor Chronicles som min rumskompis inte var så intresserad av. Vi började inte riktigt på någon ny att se tillsammans och på grund av strejken kom det heller inte ut några nya Scrubs eller Heroes för tilfället. Det blev främst film det halvåret men vi fick upp ögonen för två serier som gick på TV. Burn Notice och How I Met Your Mother. På hösten, när jag kommit hem från min sommar i Japan, började vi känna att det hade gått aldeles för länge utan en komediserie som fyllde våra behov så som Scrubs gjode och vi började följa How I Met Your mother på heltid. För att få våran dos av spänning och fantasy så tog vi dessutom upp Supernatural. Efter att ha jobbat upp vanan tog det oss skrämande kort tid att komma ikapp båda serierna som vi nu måste hålla oss en vecka i taget med att se. För att ha en serie att kunna kolla på när vi ville, rådslog vi vår lista, (ja vi har en sådan) och plockade upp Bones.
Dessutom började jag och rumskompis nr 2 kolla på den nystartade brittiska serien Demons
Sedan jag flyttade hem igen har jag haft mycket tid över och passat på innan vädret blir så bra att jag inte klarar av att vara riktigt insnöad och inte bara kollat ikapp Burn Notice, utan även kollat igenom True Blood och Firefly(plus Serenity.)
Som ett sidospår tänkte jag även kolla igenom den brittiska miniserien Wallander, bara för att se hur engelsmännen fångar Sverige.
Det är mycket möjligt att jag har glömt någopn serie nu, det är faktiskt lite rörigt att hålla koll på.

Men som sagt, nu kommer våren och jag kommer inte ha tid eller lust att låsa in mig med 10 avsnitt om dagen men har nu en tillräkligt bra samling serier jag följer för att ha en bra serie om dagen, eller en seriedag i veckan om jag så vill.
I helgen ska jag till Lund och hälsa på och hoppas på att få några avsnitt Bones serverade. Inte för att jag saknar serien så fruktansvärt (jo, lite naturligtvis) men för att serier är något som blir bäst om man är fler och jag saknar min medmissbrukare.

För övrigt, jag tog upp serier idag bara för att få tipsa om Barneys videoresume från senaste avsnittet av How I met Your Mother. Vidare har Barney även en blogg och har skrivit en bok.
 Awesome.
Tips från Barney: "When I get sad, I stop being sad and be awesome instead. True Story"

Sömn och rollspel

Lite segt att komma igång med denna veckans bloggande. En rubbning i mina sömnvanor (vilka de nu är) gjorde att jag sov över 14 timmar inatt trots att jag ställde klockan. Man tycker att efter att ha sovit i 12 timmar bör man inte vara så trött att man stänger av klockan och somnar om, men tydligen...

Ikväll ska jag iaf spendera tid med en av de saker som jag alltid vill göra men som alldeles för ofta faller bort från planeringen.
Jag ska rollspela. Det blir aldrig så ofta som jag tänker mig av någon anledning, de senaste åren bara några enstaka gånger, kanske 1-.2 ggr i halvåret. Av någon anledning har detta inte hämmat min konsumtion av rollsplesböcker och jag har en samling som har kostat mig ett antal tusenlappar i min bokhylla. Hoppet är väl det sista som lämnar en och trots de få timmar jag faktiskt spenderar att rollspela ägnar jag flera timmar i månaden djupt fösjunken i en av böckerna, planerandes en kampanj som jag med 90% säkerhet vet inte kommer bli av.
Ikväll då? Kommer jag få valuta för mina pengar och nytta av de oändliga timmarna av planerande? Nej, ikväll blir det Drakar och Demoner, med en kompis som spelledare. (Jag köper bara World of Darkness böcker)
För er som inte hänger med på termerna nu... tough luck. Jag kanske ägnar ett annat inlägg till att förklara det mer ingående men tills vidare så får ni söka på Wikipedia.

Nåväl, förhoppningsvis kommer jag skrapa ihop en liten trupp som är sugen på lite skräkrollspel i den Norrländska vintern snart men tills dess så är jag fullt nöjd med min gycklare i den Osthemska vintern.

För övrigt lägger jag ned för mycket tid på att komma på dåliga ordvitsar till min rubriker.. idag får det vara

Även Spotify har sina fläckar

När något verkar för bra för att vara sant är det oftast det och jag var inte den enda som vågade hoppas på att Spotify var programmet som skulle stoppa kriget mellan skivbolagen och piraterna.
Men nu har Spotify tvingats att ta bort vissa album och begränsa tillgängligheten på andra.
Skivbolagen fortsätter sin kamp för att ha kontroll över musiken och piraterna svarar genom att istället ladda ned olagligt. Alla förlorar.
Egentligen är jag inte överdrivet pessimistisk över detta. De artister jag lyssnar på verkar vara kvar och jag är säker på att många av dem som tagits bort kommer att komma tillbaka så småningom.
Nej, själva bortplockningen av musik var inte så farlig tycker jag men reaktionerna på det är. Jag var dum nog att läsa folks komentarer om det på internett, något som aldrig leder till något gott. Få saker kan få mig så upp i varv som att läsa vad folk skriver på internett.
Folk verkar övertygade om att detta betyder Spotifys undergång och att tjänsten nu är värdelös.
Jag kan förstå att det här leder till att folk vill vänta med att betala för tjänsten och många som betalat kanske känner sig lurade över att musik de trodde de hade betalat för nu är borta. Men vi får komma ihåg att de ligger fortfarande i Beta och fortfarande inte är en färdig produkt. Något som står tydligt och man borde vara medveten om om man bestämmer sig för att betala för tjänsten.
Nu när ett sådanthär bakslag inträffar är det viktigare än någonsin att fortsätta stödja Spotify, antingen med premium eller gratistjänsten. Dom är nu ännu mer beroende av att få in reklampengar så att de har råd att förbättra sina avtal med skivbolagen och ge oss den tjänsten vi vill ha. Om vi hoppar av skeppet nu är det vi och inte skivblagen som omöjligör en av de bästa möjligheterna för oss att få lyssna obegränsat på musik till ett rimligt pris.

Så har ni inte gjor det, gå in på Spotify och ansök om gratistjänsten. Det finns inget att förlora men kanske ett aldeles för
uttjatat krig att vinna.

Förresten? Är George W Bush president?

That's sooo cliché

När man pratar om fimler, böcker eller saker i allmänhet idag så finns det få saker som låter så nedvärderande som att kalla det för klyché. Det tar udden av filmers mest känsliga scener och förvandlar dem till något löjligt.
Visste ni att ordet kommer från en av de största klychéerna i världshistorien när det gäller just ordens ursprung, nämligen det gamla grekland.  Det användes innom retoriken där man skulle använda en kliché, en allmänt accepterad sanning, som bas för sina argument så att publiken skulle kunna relatera. Det var altså inget negatrivt utan något man skulle använda.
Och jag känenr att klyschan har ett oförtjänt dåligt rykte i världen idag.
Visst, jag är den förste att erkänna att klichéer ofta används alldeles för ofta och utan någon anledning förutom att de är just klichéer. De kan göra saker förutsägbara och tråkiga eller bara uppvisa på en total brist på fantasi.
Men idag dömmer vi så gärna ut saker bara för att de är klichéer, inte för att de används dåligt. Så fort vi ser en kliché så blokerar vi vårt omdöme och ställer in våra åsikter på att det är dåligt, utan att egentligen titta på innehållet. Jag tycker om klichéer, jag har en lite kärleksfull relation till dem. Särskillt innom film, om man använder lite humor och retrokärlek, så funkar de utmärkt.
Och i argumentation är de enligt mig, precis som de gamla grekerna sa, nödvändigt.
Men ändå så händer det oftra att folk kan helt avfärda ett argument, inte med logik eller motargument, utan med den supersmarta motrepliken.
"Men åh! Det är ju bara SÅ kliché"

Nostalgia

Jag lovade lite hastigt igår att skriva om något nerdigt och insnöat igen och jag ade till och med ett ämne förberett. Idag däremot kan jag ite komma på vad det var, för jag snubblade över något när jag rotade bland lite saker.
Jag letade efter något jag hade för mig låg i nått gammalt skrymsle men hittade istället två nummer av Aftonbladet från Augusti 1997. Fachinerat började jag bläddra i de förvånansvärt vällbehållna tidningarna.
Eftersom Aftonbladet i stort sett inte förändrats genom åren var det mycket lättare att se hur annorlunda allting var. Ofta när man hittar gamla tidningar har layouten förändrats avsevärt och det hindrar en ofta från att se de mindra detaljerna. En ny layout förpassar den gamla till något föråldrat och det är lättare att distansiera sig. Men här var två tidningar i nyskick som såg ut som vilken Aftonbladet som hellst. Och så börjar man läsa.
Det första jag märkte var bilderna. I teorin vet man om det men det blev nästan pinsamt tydligt hur modefixerat fotografering är. Jag menar inte bara modeller och kläder utan allt. Kontrast, ljussättning, allt kändes så annorlunda drån idag.
Och i texterna så stod det flera sidor om Michael Jackson (till och med en extra billaga) men inte ett ord om hans näsa och inte ett enda skämt om småbarn.
Det var debatter om huruvida det var okej att dricka låd-vin (ja, på picknik, men inte till middag, säger experten) och hela 734 personer hade sagt vad de tyckte om det på internett.
Sen har vi ett stort mobiltest där mobilen med mest batteritid håller i 120 timmar, dvs 5 dagar. Men mobilen med 40 timmar har ändå 4 plus. Den dyraste kostar 17000 kronor och ingen av dem har inbyggd antenn.
Enligt statisktiken har nu nästan 28% av Sveriges befolkning mobiltelefon
Och kommer ni ihåg deras maskot?
Att läsa något från en annan tid är stor skillnad jämfört med att läsa om en annan tid och även om 90-talet inte känns som så långt borta så har vår välrd förändrats avsevärt. Detta var innan någon tyckte att elfte september var en speciell dag och en tid då bara 98-åringar hade varit med om ett sekelskifte. Vänner gick fortfarande på TV och film köptes på VHS. Hela världen förändras snabbare än någonsin just nu och vi är så vana vid det att vi inte ens märker det fören man tittar bakåt.
Hittar ni en dags- eller kvällstiding som är några år gammal någon gång så bläddra igenom den och se hur mycket sanningar som har förändrats, det kommer vara väl värt det och jag garanterar att ni kommer att skratta mer än en gång. Och varför inte ta dagens tidning, packa ned den i en låda och plocka fram den om 10-15 år och se vilka av dagens sanningar som historien gav rätt.

När släkten nalkas

Så var man åter tillbaka i vardagen. Så mycket vardag det nu blir när man shemalägger sina dagar själv.
Det blev inget fredagsinägg tyvärr. Kanske en dålig start på första veckan men det kom släkt i form av en bror m. följe, dvs mina två brorsöner, så jag kostade på mig en långhelg.
Det var nämligen storkalas i huset i helgen närden store hövdingen, tillika min styv-far fyllde 60.
Jag har haft känslan av att när man kommer upp i tonnåren och fram tills man får en egen familj skall man på något sätt tycka illa om familjesammankomster. Man skall försöka planera in viktiga saker med kompisarna de dagarna som man inte kan missa och om man måste närvara så ska man ursäkta sig från bordet tidig och stänga in sig med en film resten av kvällen.
Av någon anledning missade jag när man skulle komma in i den fasen och jag är rädd att det är lite sent att börja nu.
Jag tycker om släktkalas, kanske för att det är ett av få tillfällen sedan man fyllde 10 då "kalas" är ett bättre ord än "fest". Det är buller i köket och bråk i källaren, mer mat än man kan äta och mycket allvarliga diskussioner om vilken TV/kamera/högtalare som är bäst att köpa i nuläget. Visst är jag glad att jag har ett skrymsle med ljudtäta hörlurar och en bra TV-serie at smita till ibland men överlag så är släktmiddagar i vårt hus något jag uppskattar.
Att dessutom kunna plocka rester i kylen några dagar efteråt, även när jag är ensam vegetarian på en middag för 20, det är en bonus.

Det får räcka för som dagens inlägg, imorgon går vi åter till ordningen med mer insnöade nerd-ämnen.

What have Whedon done?

Jag har haft lite hjärntorka idag, suttit och bollat ämnen fram och tillbaka men utan att riktigt fastna för något.
Jag skyller på min katt som väckte mig klockan 6 i morse.
Nåväl, tillslut beslöt jag mig för att dedikera dagens inlägg till en av de stora på min stjärnhimmel.
Joss Wheddon, bäst känd som skaparen av Buffy the Vampire Slayer (jag kommer aldrig att kalla den för "Buffy och Vampyrerna") är väl knappast ett namn som många förknippar med högkvalitetsunderhålning (är det ett ord eller fler?...) utan snarare högpackad action men efter att ha sett hela Buffy, Angel (spinoff på Buffy) och hans senaste skapelse som jag kommer till senare så är jag övertygad om hans storhet.
Det är något speciellt med hur Joss kan ta ett koncept som känns som om vi har sett det 1000 gånger förut och göra det unikt.
Buffy har fått ett, i min mening, lite oförtjänt dålit rykte genom åren och jag tror att det i stor del beror på att måga vampyr-fantaster har lite svårt attt acceptera att Joss faktiskt gör som han vill med sina vampyrer, oavset vad Ann Rice säger.
För Joss är inget heligt, han kan döda din favoritkaraktär, göra fienden till vänner och framkalla sjungande demoner som gör om hela världen till en musikal och han bara vill. Och det vill han.

Idag skall jag börja titta på serien Firefly, en serie som bara blev en säsong men som fortfarande har en enorm fanbase. Det är något som brukar beskrivas som en Western serie i rymden. Denna serien kan faktiskt också få en del av äran till Buffy-föraktet för jag har mer än en gång hör folk beklaga sig över att "Firefly lades ned men BUFFY fick minsann 7 säsonger!" så jag har hopp om att den kommer att bli underhållande.
Nu över till det där mystiska som jag nämde ovan. Hans senaste skaplelse.

Joss började jobba på den under skrivar-strejken. Han ville göra något kul och lågbudget så han ringde några samtal och lyckades skrapa ihop en stjärnensamble som ställde upp på nolltid. Men hans projekt växte och helt plötsligt var strejken över och de hade inte ens börjat filma.
Alla inblandade var dock överens om att detta var för bra för att något sådant skulle stoppa dem så de fortsatte ändå och sommaren 2008 släpptes "Dr.Horribles Sing Along Blog" gratis på internett.
Jag tänker inte ens försöka förklara storheten i det. Det är något magiskt i de 40 minuterna som bara Joss Whedon kan skapa. I korthet handlar det om superskurken Dr.Horrble (spelad av Niel Patrick Harris, känd från How I Met Your Mother) som försöker ta över världen, komma in i ELE,(Evil Leauge of Evil) besegra sin nemesis Captain Hammer (Nathan Fillion) och vinna drömtjejen från tvättstugan(Felicia Day). Om detta berättar han i sin videoblogg. Och allt är en musikal...
Låter det konstigt? Det är det. Kanske det konstigaste sedan det här men det är väl värt de 40 mintuerna.

Som sagt, jag kan inte förklara det, det måste ses. Nu finns DVDn att köpa från USA med extramaterial så som "Comentary, the Musical" och tittarnas egna ansökningar till ELE.

Jupp, idag blev det skamlös reklam, så kan det gå...

och på tal om saker som är häftiga men som inte kan förklaras så snubblade jag över det här på youtube idag, bra skit.

No tights, no flights

Idag tänkte jag bara skriva lite kort om en av mina serier som jag följer. Det har blivit en del nu och jag har en lista på serier som skall tas upp när tid ges. Jag och min f.d. och blivande rummskompis, har haft en mindre kris nu när jag bor borta ett halvår,(vi kallar det mindre kris bara för att det vore pinsamt att erkänna att det egentligen känns som en livskris) och vi inte längre kan följa våra favoritserer tillsammans. Nåja, det är ett ämne för ett kommande inlägg, idag skall jag ta upp en serie som jag oftast tittar på själv.

Jag har föjt serien Smallville nu ett tag, först på 6an men när jag blev tillräkligt intresserad så började jag strekkolla alla säsongerna. Vi är nu framme vid den åttonde och sista säsongen och avslutningen drar sig med stora steg närmare. Detta i sig har jag inget emot, alla serier bör få en avslutning och inte fortgå i all evighet. (Utom Gilmore Girls, jag sörjer fortfarande att den är över.) Det jag fruktar är att det är att det är högst troligt, sånär som bekräftat av bolaget, att i sista avsnittet kommer den gyllene reglen att brytas; No Tights, no flights.

Låt gå för att han äntligen kommer att lyfta, det är en värdig avslutning det är det andra jag är orolig för.
Jag har alltid tyckt att seriens storhet är att det faktiskt finns en någorlunda trovärdig förklaring till varför Kents krafter aldrig avslöjats. Visst, ibland känns det som att trots att alla misstänker något, går de på alla absurda lögner tillslut men låt gå för det. Jag har aldrig uppskattat Stålmannen riktigt, med bara en svaghet blir förutsättningarna för en konflikt begränsade. Har man Kryptonit så är han hjälplös, annars så är han oövervinnerlig. Ok, lite förenklat, det har dykt upp lite variation genom åren, men i stor sett så känns det så. Smallville har gjort ett bra jobb med att förse Clark Kent med utmaningar där hans krafter inte kan hjälpa honom i alla situationer, dessutom så är Smallville platsen för meteorregnet som Kal-El, (hans Kryptoniska namn, för er som undrar,) anlände i, så att alla har en bit kryptonit i vardagsrummet känns trovärdigt.
Men mitt största problem med Stålmannen är att jag inte köper att om man tar av sig glasögonen och klär sig i rött och blått med kalsongerna utanpå brallorna så blir man inte oigenkännbar. Visst, man ser ut som ett ufo, och det är han ju egentligen men så stor skillnad från den lite försynte Kent är det inte. Så därför har jag verkligen upskattat Smallville. Han har hel enkelt sett till att inte bli sedd när han använder krafterna, så inga kostymproblem har uppståt.
Men fansen kräver att han tillslut blir stålmannen och på någotsätt bli en helt annan person iklädd sina tight.
Kom igen!!

Stålmannen skapades 1932 och då var en av de första superhjältarna. Hans dräkt är en kvarleva från en tid vi lämmnat bakom oss och det är faktiskt dags att inse att det var inte bättre förr. Vi har krav på realism även i SiFi numera och det känns ruttet att vi måste sabba en utmärkt serie bara för att någon på 30-talet inte brydde sig om att gasögon inte gör en incognito. Även om han nu upptäcker en dold kraft som gör folk oförmögna att känna igen honom så har vi idag teknologi som inte låter sig luras av ett par glasögon och en ny frisyr.

Jag skulle bli tacksam och glad och DC vågade döda sina älsklingar och hotta up hans dräkt gågot. Se på Spider-Man, han har ju haft en del dräkter genom åren, även om de är nytolkningar och inte helt nya.
Men behåll hans färger, de har ju en bakgrundshistoria till vartifrån tyget kommer men snälla, snälla, slopa mannen med kalsonger utanpå byxorna. Sy en mask av det tyget istället och bibehåll ett mått av realism i en av de bästa tolkningarna på en gammal superhjälte på länge.

Ha, kort... jaja, det brukar bli så när jag snubblar över något jag är engagerad i.

Kan nån Kanon?

Idag tror jag att jag vill prata om något som jag brukar gå omkring och fundera på ibland. Det kan verkar som en dum och trivial sak men som den nerd jag är, så är det inget hinder för att jag skall spendera många timmar åt att fundera på det.
Det jag ska prata om idag är kanon. Nej, inte kanon som i körsång, för er som trodde det, utan kanon som syftar på kronologi. Det är inte ett ord som är helt lätt att förklara och pratar vi historia så har vi ett annat användningsområde för det. Men jag pratar inte historia, jag pratar fiktion och då menar jag att kanon är de historier som ingår i ett fiktivt universum. Lite luddigt kanske? Jag ska förklara. Om vi tar Harry Potter som ett exempel. Om ni tycker att jag använder Harry Potter som referens ofta så beror inte det på min överdrivna fascination vid honom, utan för det är ett bra exempel som de flesta känner till.
Det finns i dagsläget två olika Harry Potter kanon.
 “Vad? Två?” säger ni och ser er förvirrat omkring.
Ta det lugnt, jag ska förklara.
Den första kanon är J.K. Rowlings Harry Potter böcker, samt “The Beetle and the Bard”. De två små, låtsats faktaböckerna “Vidunderliga Varelser och var man hittar dem” samt “Qudditch historia” är inte riktigt kanon, de har några element som sätter dem lite utanför.
Den andra kanon är filmatiseringarna av Harry Potter böckerna. Det som gör dem till en egen kanon är att de skiljer sig från böckerna på vissa punkter. Det faktum att vissa händelser sker annorlunda i filmerna jämfört med böckerna gör dem till separata kanon.
“Men vänta,” säger ni, “detta innebär ju att ingen filmatisering tillhör kanon!”
Just så är det. För så fort du ändrar på författarens ord är det icke-kanon. Eller en separat kanon, om man så vill”

Några som gillar att väva in sig i komplicerade mönster med kanon är seriebolaget Marvel. Så gott som alla deras superhjältar befinner sig i samma universum, och till och med när dom gör en nystart på en serie, (det blir nödvändigt då och då, om vi inte vill följa äventyr med super-pensionärer,) så hävdar dem att de tillhör samma kanon, fast i ett annat universum av deras multiversum. Och ibland så öppnas portaler och andra mystiska magiska saker som tillåter några att färdas mellan dessa universum. Om man är som jag och vill hålla koll på vad som är de “officiella historierna” blir det väldigt komplicerat när jag försöker kolla upp något som har hänt i Marvels multiversum.

Ett annat medium som ofta komplicerar kanoniseringar (processen att välja ut vilka händelser som ska ingå i ett kanon, lite som med Bibeln) är TV-spel. Är det ett licensspel på en film är det lätt, de är aldrig officiell kanon, men tar vi historier som började som spel, Halo, Final Fantasy etc, så blir det lite krångligare. Eftersom de är orginalmediumen för dessa historier vill vi ju att de skall vara kanon. Men det blir lite löjligt att tänka sig att den officiella historien innebär att man springer på fiender man inte ser var 5:e meter eller att alla varelser du möter, från drakar till skalbaggar, går omkring med pengar på sig. Då kan man tänka sig att en bok som tar upp handlingen i spelet istället blir kanon, men en bok är ett helt annat medium vilket innebär att i den kommer man att skippa timmar av dialog, ett stort antal ställen som spelet tar en till och en massa andra saker som helt plötsligt stryks från kanon. Kanon i spel för mig, är helt enkelt själva storyn, medan saker som random encounters, skalbaggar med pengar och förmågan att bli träffad av en komet utan att trilla helt enkelt bara är spelmekanik.
På tal om Final Fantasy så har de varit ganska smarta när det gäller att inte förstöra kanon med sin Final Fantasy IIV film. Genom att placera handlingen efter spelet istället för att filmatisera själva spelet, undkommer de sådana problem.
En annan person som lyckas behålla kanon när han bytte medium är Jos Whedon, bättre känd som skaparen av “Buffy the Vampire Slayer”. När hans TV-serier Angel och Buffy gick i graven tog han upp dem igen som serietidningar. Båda är officiell kanon eftersom ingen av dem trampar på varandras tår.

Vart vill jag komma med det här nu då?
Ingenstans egentligen. Jag tycker bara det är ganska intressant. Folk har ofta vanföreställningen att man kan berätta samma historia med två olika medium och få samma historia men det är omöjligt. I alla fall om man vill berätta en intressant historia. Ta upp valfri bok någon gång och börja i ditt huvud adaptera den till film utan att bryta kanon. Du kommer finna att inte bara är det nästintill omöjligt, det skulle nog bli en fruktansvärt dålig film.

Lite om julpynt och mycket om julfilm

Nu är det snart jul, vilket man kan märka hemma hos mig på lådan med julpynt som vi har plockat fram men inte packat upp ännu.
Det finns även en släckt ljusslinga på mitt rum, en släckt adventstake i köket och en julduk gömd under alla prylarna på hallbyrån.
Vår enda riktigt juliga sak är den söta lilla granen på TVn. Till vårt försvar, den är verkligen jättejulig.
Vi hade fina planer på ett städat hem och fin julstämning i år, och var bra nära att klara det, sen visade det sig att julen innebär att lärare vill ge oss julklappar i form av arbeten och åter arbeten. Nåja, själva julhelgen blir med familjen och en ADHD mamma till trots lyckas hon alltid få julstämmning i hemmet.

När jag ändå är inne på julen så ska jag passa på att prata lite film. Det finns inte mycket som slår en grå vinterdag med en mysfilm i mellandagarna.
Så jag tänkte dela med mig av mina två favoritjulfilmer. Om ni är som jag och inte har börjat att julhandla än så kan detta vara bra tips på julklappar för folk i alla åldrar.
Mitt första tips är en modern julklassiker. The Nightmare Before Christmas är Tim Burtons julmästerverk och alla borde se den minst två gånger. Den är en milstolpe innom en gren som man med brist på bättre ord får kalla för Gothic och du kan ju försöka hitta en tonnåring med svart ögonskugga som inte anser att den är det närmaste ett religöst manifest man kan komma.
Men den är mer än bara en alternativ ungdomsfilm, det är en fantasirik saga som innehåller allt man kan önska sig. Karaktärerna är, sina leriga kroppar till trots, mer levande än några av de mest hyllade Hollywood filmerna. Tim Burton berättar med en kärlek och originalitet och lyckas skapa en unik julfilm som fortfarande är omåtligt poppulär, över ett decenium efter premiären.
Jack Skellington, kung över Haloweentown, är uttråkad efter åratal av att göra samma sak, och när han vandrar omkring i en skog så finner han dörrarna till alla de andra högtiderna. När han snubblar ned i Christmastown bestämmer han sig för att i år är det han som skall sköta julen.
Jag skulle kunna skriva många sidor om filmen, men istället säger jag bara: Se den.
Den har precis släppts i en läcker specialutgåva som inte kostar allt för mycket och har man råd, finns det en ännu finare, gigantisk box med en stort Jack Skellington(huvudpersonen)bust med tillhörande tomteluva och skägg. Om jag inte vore en fattig student skulle den redan stå i mitt rum.

Mitt andra tips är Hogfather av Terry Prattchet.
Det är det ultimata beviset att fantasy inte behöver vara fullt av datoreffekter och storslagna actionsekvenser. I Skivvärlden har The Hogfather, en tjock gladlynt person med vissa slående likheter med vår världs tomte, försvunnit på självaste Hogswatch, natten då han skall dela ut presenter till alla snälla barn och självaste Döden iklär sig hans röda och något förstora kläder för att se till att barnen inte slutar tro. Samtidigt ger sig Dödens barnbarn Susan ut för att ta reda på varför. Det är ett mastigt tretimmarsäventyr och ibland lite rörigt att hänga med, men vem bryr sig för det är vackert, fruktansvärt kul och julstämning ända ned i tånaglarna.
Har man inte läst någon av böckerna om skivvärlden kanske man missar några av skämten och saker som hur Döden kan ha barnbarn, med det hindrar en inte från att njuta av filmen. Har man läst någon av dem kommer man genast att känna igen Pratchetts berättarstil, karaktärer och humor som har överförts perfekt till duken.
Det är lite svårare att få tag på denna på DVD dock, men lite sökningar på internett löser biffen, och har man en SF-bokhandel i närheten brukar de ha den inne.
Detta kanske verkar som om dessa filmerna är barn och ungdomsfilmer och som endast 21 kanske jag säger lite förmycket men jag tycker att dessa två filmer skall ses av alla runt juletid. Finner man inte julkänslan då så tycker man helt enkelt inte om julen.

Nyare inlägg
RSS 2.0